Blogg-gäst: Annika

Dagens blogg-gäst är en av de flitigaste att kommentera bloggen på Facebook. Vi ses inte ofta, men hade hoppats kunna resa till Nordfjordeid i vår tillsammans - en resa som vi gjorde för några år sedan. Det blir inte av denna gång, men förhoppningsvis ett annat år. Här kommer Annikas inlägg som blogg-gäst. Tack för det!

Kanske någon undrar vem du är? skrev Helena - för jag tänkte jag inte hadde något interessant att berätta för läsarna.

Jag heter Annika Kättström och är Peppes syster. Peppe är nr 1 och jag är nr 2 i en syskonflock på 7. Vi växte upp i en tid utan mobiltelefoner og datorer och med en befriande frihet från föräldrars kontrollbehov. Det var roligt nästan jämt.

Det bodde en liten Emil i Peppe och han var en riktig retsticka. Han kunde t ex säga till mig;

- Du törs inte rulla nerför Anunds hög! Så kan man föreställa sig en 4-årig kropp i rasande varvtal hoppande över grästuvorna och en mamma som skrek - håll ut benen Annika! Eller

- Du törs inte bita i julgranskulorna! Och en mamma som plockar glasbitar ur munnen på en 3-åring.Och mycket, mycket mera.

Vi flyttade hela tiden. I Ludvika bodde vi ett fint, stort og högt hus med tegeltak i alla möjliga och omöjliga vinklar. En dag var Peppe med lillebror ute på taket och klättrade. De hadde livlina av grön/vita papperssnören som de bundit fast i stolar på pojkrummet.

Vår mamma brukade säga att hon hadde klippkort på Akuten.

Vad med Hästlivet? Eftersom vi flyttade så mycket blev det lite si och så och mer eller mindre. Men mitt hästinteresse höll sig genom hela barn- och ungdomstiden. I en period i Danmark hadde vi ett par hästar, en Welsh, en Welsh Mountain och ett bulgariskt halvblod som vi köpte som oinridd 6-åring direkt från stäppen. Våra föräldrar kunde ingenting om häst men det var inte så viktigt på det glada 70-talet.

1982 reste jag till Oslo för att studera sjörätt och på den vägen blev det. 25 år med massa jobb och resor, man och barn och inga hästar.

I år 2000 byggde vi en hytte i fjällen. Om sommaren kom en trevlig kar med 40 islandshästar och erbjöd turridning. Barnen ville rida och efterhand fick jeg lust att prova. Morten som han heter tänkte väl at här kommer ännu en klimakteriekärring som vill lära sig rida och erbjöd en fet gammal fjordhäst. Men när jag klarade att driva Pansarkryssaren Potemkin uppför backarna i galopp förstod Morten att jag hadde ett förflutet i kavalleriet och jag fick bättre hästar. I 2006 köpte vi vår första Islandshäst av Morten och jag sällade mig till den stora skara av föräldrar som köper fel häst till sina barn. «Formel 1 Faxi» hadde en enorm vilja och framdrift men han bor fortfarande hos oss och är högt älskad av hela familjen.

I 2009 fick jag bröstcancer och när jag var färdig med operation, cellgift och strålning tänkte jag att det var dags att köpa en present till mig själv. Det blev en 1 år gammal Islandshäst som skulle bli min nya tävlingshäst. Det visade sig emellertid att Laufi tyckte bättre om dressyrövningar än ovalbanor och hellre ville sitta under korkeken och lukta på blommorna än att resa land och rike runt.

En av Helenas goda egenskaper är att hon aldrig säger att man har fel hästras. En häst är en häst liksom. Men nog har man förstått att hon tyckte det kunde vara plats till en fjordhäst i stallet. Och jag ville inte ha en «feit fjording» men skulle så vara så måste den vara grå. Grått er rått och jeg såg en gång en blågrå fjording komma ut ur dimman en höstdag i fjället - en oförglömmelig syn.

 

Så en dag i 2018 får jag besked att Helena och Ella hadde sett en fin grå hingst etter Hassle hos Marie-Louise och Lasse som jag borde se på. Jag kunde känna hela Helenas vilja strömma mot mig så det blev inte så mycket mer prat om det. Jag reste till Kolmården med min goda väninna Turid som just mistat sin sista fjordhäst och eftersom Marie-Louise och Lasse är så fantastiskt trevliga människor och har så fina hästar så blev det handel av den resan med två grå som reste til Norge.

Och det ångrar vi inte och jag är så stolt av Gromhesten min som tåler så bra å vises frem ❤️.

Till sist måste jag bara säga att jag är lite avundsjuk på erat fina fjordhästmiljö i Sverige, som är så aktivt och inkluderande och det verkar så lätt att få goda vänner.

Var rädda om varandra och er fina förening!

Hälsningar

Annika

Bilderna tog jag på vår resa till Nordfjordeid 2019, för och den gråa fjordhästen bredvid Annika är Humle Unik. Jag lade också med ett foto på Muska, som jag tror nästan är som Annikas drömbild av fjordhäst - så det var bra att hon fick köpa Muskas barnbarn!
1 kommentar