En som känner en, som känner en...
Jag har bara träffat Georg ett par gånger. Vi sågs i deras monter på Borgeby och samma sak på Elmia lantbruk.
Han jobbar för John Deere och säljer maskiner. Jag följde med Ingemar vid båda tillfällena, och lärde mig massor under tiden.
Att följa med en bra kund är ett bra sätt att lyssna och lära. Och att få se en massa kul.Så jag erbjöds att före alla andra i sällskapet kliva upp i hytten på den största traktorn de hade med på mässan.
Det var inte så viktigt för mig, men det sa mig att här har vi en proffsig försäljare som inte underskattar värdet i att se alla, även den som kanske inte kan allt om traktorer och modeller. Men som kanske ändå påverkar både hur länge de andra blir kvar i montern och möjligen också något i affären.
Det har visat sig att Georgs mamma Kerstin läser min blogg, och har full koll på de delar av Ingemars och mina förehavanden som finns med här. Så en som känner en, som...
Ja, ni fattar. Men ändå: vi känner ju inte varandra, egentligen.
Som ni redan läst blev det inga nya ardennerhästar till Gästgivaregården denna gång, men däremot nya traktorer. När de hämtades i förra veckan kom Georg med en keps "till Helena". Jag var inte med, men fick kepsen i helgen.
Därför är den på bilden utan en grön traktor eller tröska bakom. Men det ska säkert bli det också. Jätteskön och härlig keps (och tänk vad dyr!!!). Den kommer få hänga med på lite av varje.
Den kommer påminna mig om hur liten världen är och hur mycket det betyder att verkligen se människor. Och kanske också om allt vad bloggen ger mig i form av kontakter och upplevelser. Och nu en fin keps också då! Tack för den, Georg! Vi ses säkert igen någonstans.
Eller så får jag se Kerstins ardenner någonstans. Dömde en finfin ettåring från henne för några år sedan. Världen är som sagt inte så stor och man känner och känner till varandra på olika vis.