Det kom en liten katt...

En granne ringde och undrade om det gick bra att få fråga om en liten katt som inte mådde bra. Det visade sig gälla en ung katt, som mager och hungrig hade kommit till dem. Den åt och stannade kvar, men den såg inte frisk ut. Tunn och eländig och spyflugorna flockades.
 
Jag sa att de kunde komma med katten. Lättare att ge svar om man får se den, och det lät som att telefonrådgivning inte skulle räcka. Jag har ju ingen mottagning, men göra en bedömning kunde jag tänka mig.
Så katten kom i en bur. Det hade inte varit helt enkelt att få in den... Den var nog inte så tam som den hade verkat. Den fräste när jag tittade in. Vi bestämde att det bästa var att ge lugnande direkt. Undersöka innan var inget alternativ så stressad som den var. Att ge lugnande var också en risk, men minst dåliga alternativet ändå.
 
Katten blev inte jättetrött - den var uppe i varv, och det lugnande bet dåligt. Men när vi tog ut den igen, så behövdes ingen lång undersökning. Utmärglad, illaluktande och full av ägg/larver över hela ryggen och sidorna. Håren släppte och det fanns sår. Hur det hade startat får vi aldrig veta.
Men vi var snabbt överens om att för denna katt fanns bara en rimlig utväg ur lidandet. Några minuter senare var den död. Den reagerade inte på sprutan, och den somnade snabbt och stilla in.
 
Stackars lilla katt, så ung och så sorgligt. Min granne gick med tårarna trillande nerför kinderna. Katten hade nyss kommit, och det hade varit enkelt att sparka ut den, låta den gå under i sin ensamhet. Men katten hade tur och kom till någon som var beredd att ta ansvar. Gick det att rädda eller kunde man bara rädda från att lida. Denna gång blev det inte det lyckliga slut som alla hoppas på. Men det blev ett slut där någon tog ansvar, och inte smet från det svåra. Det är de riktiga djurvännerna som orkar ta även de svåraste besluten.
 
Katten på bilderna är vår Atlas, och har alltså inte direkt med texten att göra.
 
2 kommentarer