Sorg

Kan hästar känna sorg? Ja, jag tror det. Det är helt uppenbart att de kan sakna och ropa efter en flockmedlem, och jag tror att de också kan uppleva någon sorts sorg.
I det här inlägget kommer det längre ner en del starka bilder. Om du inte vill se dem, så låt bli att skrolla ner. Jag vet dock av erfarenhet att många har lättare att hantera liknande situationer själva efter att ha fått ta del av andras upplevelse och bilder.
 
 
När det var uppenbart att Ygne måste avlivas funderade jag en del på hur jag skulle gå till väga. Att jag skulle avliva honom med hjälp av bultpistol och avblodning var ett lätt val för mig - det har jag gjort många gånger förut. Det betyder inte att det är känslomässigt enkelt, men jag är trygg med metoden och jag tycker den är skonsam och bra för hästen.
 
 
Men hur skulle jag göra med Finja? Hur jag än gjorde så skulle hon ju sakna sin unge och vara ledsen - det var jag säker på. Jag kom fram till att det var bäst att hon fick vara med, stå nära. För att ge honom lugn hans sista stund och för att ge henne en chans att kunna förstå, om man nu kan tänka så.
 
 
Så Ella fick stå med Finja bara några meter bort. Hon fick en hink med godis. Peppe hjälpte mig att klia Ygne, så att han stod stilla. Lika snäll som alltid. Men det var uppenbart att han inte mådde bra. Han hade ont. Det kändes på sätt och vis bra. Det gjorde det tydligt att beslutet var nödvändigt och inte skulle skjutas upp.
 
 
Finja ryckte till när skottet gick. Sedan fortsatte hon äta. Ygne föll omedelbart till marken, medvetslös. Efter kontroll av ögats reflex avblodade jag honom. Det pulserade ut mycket blod, men det sjunker fort i marken. Jag tog av grimman. Vi kramade om varandra och grät. Hemskt, men också bra att det var över.
 
 
Vi lät Finja välja vad hon ville göra. Hon betade och åt sitt godis, men villle sedan gå. Ella ledde ner henne till hennes flock. De tog emot henne översvallande. Hon var saknad.
 
 
Det dröjde inte länge innan de kom upp till gårdsplan igen, allihop. Vi drog fram Ygne till staketet. Det var lika bra att de fick se var hans fanns och att han var död. Vi tog fram en presenning, men väntade med att lägga på den till senare.
 
 
Brimi var den som var mest brydd, näst efter Finja. Hon nosade och undrade vad det var med lillebror. Finja stod kvar och vaktade länge vid staketet, van att vakta sitt sovande föl.
 
 
Till sist gick hon till de andra, som redan hade återvänt till betet längre ner. Men hon kom tillbaka flera gånger. Hennes gnäggningar var hjärtskärande att höra.
 
Allt verkade lugnt när vi gick och lade oss. Men klockan tre väcktes Ella av hästar som galopperade utanför hennes fönster. Hela flocken ute, men som tur var inte Brizard, som snällt gick kvar i sin hage.
  
Staketet var helt mosat där Ygne låg. Antagligen hade någon kommit för nära, eller blivit trängd i den lite upprörda stämningen. Vi tog in alla hästar i stallet och gav dem hö, halm och vatten. Sedan försökte vi sova en stund till. Det gick sådär.
 
Nästa morgon lagade jag staketet och släppte ut alla. Finjas juver var sprängfyllt och det sprutade mjölk. Stackare! Hon ropade ledset ibland. Och hon stod en hel del vid Ygne, men gick iväg ibland.
 
 
Svensk lantbrukstjänst kom redan på förmiddagen. Jag hade anmält hämtning kvällen innan via deras hemsida, så det var snabb och väldigt bra service. En trevlig kille som hämtade. När jag hade betalt (inte så farligt dyrt alls för ett föl), så sa han att jag kunde gå.
 
 
Men jag sa att det gick bra, att det värsta för mig inte var lastningen. Ygne lyftes fint upp med en skogskran. Alla hästarna tittade också på. Ingen var upprörd.
 
Finja stod och tittade en stund till. Sedan gick hon. Jag tror hon började inse att hennes föl aldrig skulle komma tillbaka. Fägre kom fram till henne och det såg ut som han försökte trösta. Hon stod lite för sig själv, men följde flocken igen. Jag tror hon sörjer. 
 
Det är tomt utan Ygnes pigga blick i hagen. Vi är ledsna allihop. Och jag har fått så många fina meddelanden och kommentarer. Tack för dem! Man vänjer sig aldrig. Det blir aldrig lätt att ta sådana beslut, och man får vara ledsen. Det är väl bara så det måste vara, så länge de betyder något. Och det gör de ju.
 
 
1 kommentar