Hups - nära ögat

 
Som jag skrev igår så fick Aska och jag en otrevlig upplevelse när vi red program i söndags. Hon snubblade rejält i galoppen, och jag var efteråt mest förvånad att hon tog sig upp igen. Peppe fångade det på film: https://youtu.be/1xgV5pzfeRE
 
 
Det var nära ögat att jag fick smaka grus. Och Aska fick det helt klart - jag såg efteråt hur grusig hon var på mulen. Då förstod jag varför hon varit lite orolig med huvudet när jag red vidare, och i programmet som jag skickade in. Tugga sand är inget vidare.
 
Det är lite mer än ett år sedan vi verkligen dök, platt fall på nästan samma fläck. https://stuterikry.blogg.se/2020/march/fran-wow-till-platt-fall.html Jag försökte fixa det då, och en period i tjällossningen var det löst där på ett större område. Jag trodde det var OK nu, men bäst att kolla.
 
För det ser ju ut som att ena fram nästan försvinner för henne. Eller är det bara en snubbling? Förutom att det är samma plats, samma gångart och samma ekipage, så har också hästen nyligen bytt från vinterskor (med brodd och snösula) till vanlig sommarskoning. Har det med saken att göra? Eller är hon bara obalanserad och lite ofokuserad? Fast kanske mest troligt att det faktiskt är lurigt just i tjällossning och att underlaget sjönk.
 
Tja, jag kanske inte får facit. Jag är glad att hon fick upp oss båda igen innan vi kraschade helt. Och bra för mig att slippa slå mig igen. Jag har faktiskt lite känningar ännu i armen som jag landade på för ett år sedan. I vissa extremlägen eller hastiga rörelser så känns det inte bra på utsidan av överarmen. Man ska vara rädd om sig...
0 kommentarer