Norm eller minsta tillåtna?
Djurskyddslagstiftningen anger minimiregler för vad som är tillåtet inom djurhållning för olika djurslag. Med andra ord sätter den gränsen mot det otillåtna. Genom lag, förordning och föreskrifter regleras många saker i stor detalj. Tidigare fanns även allmänna råd som riktlinjer för vad som kunde ses som en bra och rekommenderad nivå, men de togs bort.
Tyvärr har dessa minimiregler i många fall kommit att uppfattas som norm, alltså vad som rekommenderas. Många stallar byggs utan djupare analys precis enligt minimireglerna. Det blir lagligt, men inte alltid så bra. Hästboxar byggs ofta 3 X 3 meter, som är minimimåttet, och på samma sätt följer ofta gångbredder i ladugårdar föreskrifternas minsta mått.
Det finns sällan någon dålig avsikt med det. De allra flesta djurägare vill sina djurs bästa. Men ofta hade det blivit så mycket bättre om man tänkt ett steg till. Det kräver kunskap och en avvägning om vad som är bäst i det enskilda fallet. Alltså på sätt och vis lite krångligare, men i förlängningen också möjlighet till mycket bättre.
Jag tycker att det ska finnas regler som hindrar avarter och vanvård. Men jag tror också att man kan komma mycket längre genom rådgivning och ökad kunskap än genom onödigt krångliga regler. Jag har i mitt yrke sett att i en bra miljö mår djuren bättre, håller sig friska och producerar bättre. Djurägare med god kunskap och goda resultat har ofta sett till att lyfta sig långt över lagstiftarens minimiregler, och ibland tror jag att fler hade gjort den resan om vi inte hade snubblat på väldigt detaljerade måttbestämmelser, som lätt får en att tro att de anger hur det ska vara.
SIndor som är ute på vintern och trivs i snön - ett exempel på hur djurägaren gjort något bra utan att lagstiftningen kräver det.