En egen människa
Ina är en ovanligt rar häst. Mild och snäll. Det syns utanpå, på långt håll. Och sådan har hon varit från start.
Att hon dessutom har ett ovanligt vackert huvud, med mörka snälla ögon och en ljus rufisg lugg, förstärker intrycket ännu mer.
Men allra mest är det förstås hennes beteende. Hon tycker om människor och hon visar det. På morgonen, när alla de andra har väldigt bråttom till frukosten, som jag just öppnat till, så tar hon ofta vägen förbi mig. Hon stannar till precis lagom nära, inte så att hon trängs, men så att hon visar att hon vill säga hej och gärna bli lite kliad. Det går förstås inte att stå emot.
På kvällen, när jag mockar i ligghallen medan hästarna äter kvällsmat utanför, kommer hon nästan alltid traskande in till mig. Stannar igen så där lagom nära, och så bara står vi där tillsammans. Och har det väldigt bra.
Jag har kommit fram till att hon vill ha en egen människa. Mer än vad jag kan ge henne. Peppe tycker att det verkar knasigt att säga att jag ska sälja ett så väldigt rart föl, snäll och bussig. Men jag tänker att jag tror att det ändå kan bli ännu bättre för henne. Jag kan ändå inte behålla alla. Och jag tror hon skulle älska att verkligen få rå om någon.
Någon som kan borsta länge på de bästa ställena. Någon som kan lära ut och visa nya saker. Ge trygghet, vara någon att lita på, när det är läskigt. Och vara allra bästa vän.
Inte riktigt än. Ännu ett tag ska hon vara här, susa runt i hagen med halvsyster Iska, och ha det kul. Och jag tror att jag vill hinna visa henne på sommarpremiering i sommar också. Lägga en grund där med, tillsammans med det andra vi gjort. Men sedan tror jag att det ska få bli så.
Det kommer inte vara så lätt. För mig alltså. Och jag kommer vara noga med att det blir rätt person. Någon som passar. När jag hittar den så tror jag att det blir jättebra.
