Hon gör mig modig
Jag är ingen modig ryttare. Rätt feg kan man nog säga. Som ung har jag hoppat ganska höga hinder (tycker jag), tror rekordet år 120. Fast det var nog mer för att jag inte vågade säga att jag inte vågade... Och Hubertusjakt red jag med skräckblandad förtjusning, eller vad man ska säga. Konstigt nog minns jag att jag hade kul när jag tävlade terränghoppning. Och att rida in unghästar har jag aldrig tyckt varit otäckt.
Numera kan jag kalla mig klok och försiktig. Eller fortfarande feg. Fast nu vågar jag säga vad jag inte vill. Det är rätt bra.
Men samtidigt vill jag ju utvecklas och kunna mera, våga mer. Det är då Aska är så bra för mig. Hon gör mig modig och trygg. Det är hon och jag.
I lördags red vi ut ensamma i småregnet. Hon var som alltid pigg men inte het. Den idealiska kombinationen, tycker jag. Skrittade på med spetsade öron och långa kliv. Kom villigt fram i trav på mjuka vägar - det bästa med denna årstid.
Hon blir inte ett dugg annorlunda på hemväg. Så hela rundan ägnade vi oss åt att träna dressyr, fast i skogen. Tempoväxlingar i trav. Halt på lång tygel och en massa övergångar.. Lite sidvärts fram och tillbaka över vägen, och ner i vattenpölarna. Allt gick jättebra.
Med små, små hjälper fick jag allt jag bad om. Jag fokuserade mer på mig och att jag skulle göra rätt, sitta still och göra så lite som möjligt. Ju bättre jag rider ju bättre är Aska. Precis som med Muska räcker det nästan att tänka det man vill.
Så på hemvägen fick hon ösa på uppför en backe. Desolett brukar bli halvvild där och helst rusa hela vägen hem (nerför nästa slippriga backe). Men jag bestämde mig för att lita på Aska, att hon skulle fortsätta lyssna. Så jag släppte på tyglarna och vet att hon inte brukar bocka. När jag tyckte det var dags att sakta av rätade jag bara upp mig, fortfarande utan att sträcka tygeln. Och visst lyssnade hon. Hon gick ner till skritt och gjorde halt. Fick massor av beröm och så skrittade vi nöjda hemåt. Vi kände oss duktiga båda två.