Skilda världar
Jag är nyfiken på hästträning i många olika former. Jag tänker att vi har mycket att lära av varandra, och att hästar i grunden är lika, vare sig de är stora eller små, ädla eller tunga, fläckiga eller kolsvarta.
Så jag tyckte det var kul när vår ridklubb bjöd in till clinic med en westerntränare som skulle visa hästhantering. Det var inte första gången jag lyssnade på något sådant, och jag har ridit några westernlektioner. Jag kände mig inte redo för det med Aska, så denna gång nöjde jag mig med en kort clinic.
Det var söndag förmiddag, men det var inte tidigt, så jag tyckte det var tunt i publiken. Vill folk inte få mer än ett perspektiv, våga pröva en ny tanke, funderade jag. Så synd att missa en sådan chans.
Fast efter ett tag tänkte jag att det kanske var lika bra. Jag blev nedslagen av att höra raljerande skämt om trikåer i sandlådan och liknande beskrivningar om de som inte hör till westernvärlden. Och jag tror att han verkligen gillar hästar även om han pratade mycket om hur dumma (korkade) de är. Jag tänker att hästar är kloka på det sätt som de behöver, och att de inte tänker som vi betyder inte att de är dumma.
Det fanns bra delar att ta med sig hem, och det fanns tankar jag inte håller med om. Men med en lite annan ton hade det givit mer. Och jag hade nog inte reagerat på westernbling och hattar på de som sedan kom för enskilda lektioner, om det inte varit för beskrivningen av de som hör till andra grenar i hästsporten. Jag kände att jag var glad att jag inte skulle komma med min fjording och rida i trikåer i den stora sandlådan...
Jag vill tro att man kan hålla på med många grenar, och att det finns bra saker att lära av alla duktiga hästmänniskor oavsett vilken ras de valt. Vi är inte konkurrenter. Vi kompletterar varandra och gör hästsporten stor. Om vi kan enas om en djurvänlig och bra hästhållning och hantering. Men att skratta åt sandlådan och samtidigt hylla rundcorallen förstår jag inte. Och att skryta med alla skador man fått efter avkastning ger mig inte heller någon mening. Men jag ska ge western fler chanser, för jag vill tro att det inte måste vara skilda världar. Jag tror fortfarande att vi har mycket att vinna på att samarbeta och lära oss av varandra.
Så synd. Två praktexempel på något jag tycker väldigt illa om, och genom något lustigt sammanträffande har varit i kontakt med själv just den här veckan. Detta att raljera över andra. Dels att över huvud taget tycka att det är väsentligt att göra det, men framför allt detta att inte fundera över att det inte är självklart att man bara talar inför den egna gruppen. Att helt ignorera det du just ger exempel på: att det kan vara andra som lyssnar, som skulle kunna bli intresserade och engagerade, men som i stället blir irriterade och låter bli att komma tillbaka. Och så detta att prata illa om djur, som korkade eller illasinnade. Det där uttrycket att det säger mer om en själv än om de man talar om är sant. Jag hoppas att de flesta också inser det.
Nu finns ju den här typen i alla sammanhang. Hopptränaren för ponnyer när jag red sådana, han som inte ville att hans elever tog dressyrlektioner för det trubbade av hästarna, jag är helt säker på att hans typ har inte dött ut på de trettio år som gått.
Och det är verkligen synd, för jag är också övertygad om att alla som har framgång i hästträning har kunskaper och insikter som det är värt att dela med sig av.