stuterikry.blogg.se

Jag och Aska red ut strax innan solnedgången i torsdags. Vi skrittade iväg upp över berget, och hade inte kommit långt när tre rådjur hoppade iväg i sommarhagen. Aska gav dem knappt en blick - hon är van vid rådjuren. Vi skrittade vidare genom snön.

 

När vi hade kommit över berget och ner i svackan såg jag några andra rådjur uppe på krönet en bit bort. De betade en stund till, men skuttade sedan iväg de också.

 

En tredje rådjursflock avtecknade sig mot den gulrosa skymningshimlen. Aska och jag stannade på vägen och tittade på dem. När de fick syn på oss hoppade de iväg med höga språng, och avtecknade sig vackert mot himlen. De sprang precis på randen som skilde snön från himlen med det perspektiv vi hade. Jag grämde mig att jag inte hade med mig stora kameran. Men det har jag ju aldrig när jag rider - det är för bökigt...

 

Att fånga bilden med mobilkameran kändes uteslutet. Jag valde att bara sitta stilla på hästen och njuta av ögonblicket, tanka in den i minnet. Men vilka bilder de kunde ha blivit....

 

Jag kunde inte släppa tanken, men ändå hade jag inte med kameran nästa dag heller. Vi var ju fokuserade på en mysig uteritt i snön. Det fick vi, och vi såg rådjuren igen. Inte lika många som dagen innan, och de sprang inte samma väg utan ner mot skogen.

 

Vi kom hem innan det var mörkt, så när Aska var klar och ute i hagen igen, drog jag på skidorna och tog med kameran. Kanske kunde jag fånga ett liknande ögonblick.

 

Och visst såg jag rådjuren. Men de försvann snabbt när de hörde skidornas sus - en annan sak när jag kommit till häst. Såg jag slog det ur tanken och var glad för minnesbilden och fina ridturer. Jag tog några bilder i den vackra skymingen medan jag sakta skidade hemåt.

 

Men så på lördagsmorgonen såg jag dem igen. De tecknade av sig mot gryningsljuset när Humle och jag gick morgonpromenad. Samma ås och nästan samma plats, men från andra hållet. Fort hem med hunden, in efter kameran och ut igen.

 

Jag hann knäppa några bilder, både när de betade och när de sedan gav sig av in i den skyddande skogen. De sprang inte lika spektakulärt som första gången, och ljuset var inte heller detsamma. Men jag var glad ändå.

 

Samma kväll fick det bli några bilder på den tunna månskäran också. Kallt har det varit en längre period, men det är så oerhört vackert, så det är värt att stanna upp och njuta!