Bara gammal?
Humle fyller 13 om några månader. Han hör dåligt, eller snart nästan inte alls, men är annars fin i kroppen. Han travar på i bra fart om han är på det humöret, och när han tigger tuggpinne av Unni är han spänstig och kvick.
Men det är klart; det är en gammal hund. Han sover mer än tidigare, och på senare tid tycker jag att han blivit märkbart tröttare.
Framför allt har han blivit seg på promenader. Eller i varje fall ibland. Speciellt om det inte är hundväder (läs: regn - han har aldig gillat regn). Då vill han knappt ut och kissa. Men ibland springer han på i härligt tempo och verkar njuta.
Han har slutat med delfinskutt i djup snö. Nu lufsar han efter i spåren, och medan han förr ofta åkte snålskjuts på skidorna så sackar han efter nu. Man får vänta in honom ibland.
Han har aldrig varit tjock, och nu är han ännu lite magrare. Fri tillgång på bra mat har han alltid haft. På senare tid har han börjat kräka upp en skätt vatten ibland.
Fram till dess har jag väl tänkt att han bara är gammal, och att det är ok. Nu undrar jag lite mer om det är något annat. Kanske dags att ta några blodprov och checka upp, tänker jag. Som veterinär får man förstås direkt hundra diagnoser i huvudet...
Precis som många andra med gamla djur så tänker jag att det är svårt att riktigt veta hur de har det. Han har åldrats, och det är ju OK. Ännu så länge verkar han också ha ett rätt bra liv. När han är på det humöret så är en riktig långpromenad inga problem. Han springer på med lätta steg och tigger godis, särskilt om fickan är fylld med färska goda. När en löptik kom på besök var han pigg i flera dagar (de fick bara hälsa, men livsandarna vaknade).
Jag hoppas vi ska få ha honom kvar ett tag till, och att han ska få må bra. Och självklart ska han bara behöva stanna så länge som det är bra för honom. Vi är inte framme vid dagen för det tunga beslutet. Men tankarna har börjat göra sig påminda. Det är kanske bra, men jobbigt också.
