Trygg i terrängen
"Säker på foten" hör man ibland att hästar är eller ska vara. Fjordingar är en ras som man får höra har denna egenskap. Annars hade de ju ju trillat ner för bergskanterna i Norge, kan någon säga.
Det ligger väl något i det. Frågan är vad det betyder. Jag har sett mer än en fjording snubbla och till och med falla på släta marken, mer eller mindre. Speciellt om de tänker på något annat. När fokus inte är där så kan de liksom glömma få med sig benen ibland. Ja, det är väl inte hela sanningen, men kanske en del av den.
Det har hänt Aska också. Vi stöp på ridbanan en gång. Jag tror det berodde på en grop, eller snarare att underlaget gav vika på en fläck. Obehagligt i vilket fall.
Å andra sidan är hon en dröm i terrängen. Hon tar oss fram på ett säkert sätt, är trygg och klok i terrängen. Vi kliver över ris och ojämnheter, upp och ner för branta backar och klarar även stenpartier fint.
Igår red vi ut i det vackra snötäckta landskapet. Underbart! Vi travade fram och snön forsade runt benen på henne när vi följde spåren efter skogsmaskinerna som kört där nyligen. Och plötsligt trampade hon igenom is och rakt ner i en vattensamling som legat dold under snön. Aska hittade snart balansen igen och vi kom genom och vidare.
Längre fram hade vår fina stig försvunnit när skogen avverkats. Inget att säga om, men vi höll på att inte hitta fram. Inget var sig likt. Vi tog det lugnt och kryssade mellan stenar och grenar och försökte följa vad vi trodde var den rätta vägen. Det fanns inget annat val än skritt om man skulle hinna se.
Ändå blev vi båda lika överraskade när hennes framben bara sjönk. En djup vattensamling som vi inte anat fanns där. Aska räddade läget med en snygg kvartspiruett och lyfte upp oss på fast mark igen, lugnt men snabbt.
Trots missödet fortsatte hon lyssna på mig. Frågade hur vi skulle fortsätta, stannade då jag behövde fundera och jag berömde och tackade henne för att hon samarbetade så fint. Efter en stund var vi framme på kända marker.
Vi blev alldeles vita av snö när vi red mellan granar, och när vi sedan kom ut på mer öppen mark kände vi båda för en galopp så att snön bara sprutade både från ryggen och om benen. Kall och lätt snö - underbart!
Och lika roligt som det är att galoppera - lika duktigt saktar hon av när det är dags. Så på hemväg lät jag henne öka rakt över vår åker och upp mot berget. Hovarna smattrade och snön yrde. Väl uppe gjorde vi halt, och hon fick en morot. Sedan skrittade vi varma och glada hemåt, där vi susade lite till på åkern innan vi gav oss för dagen. Med henne är jag trygg i terrängen. Vi litar på varandra.
