stuterikry.blogg.se

Det var nog inte sadelns fel att Aska var lite seg på träningen i tisdags. Jag har tänkt ett tag att hennes sadel känns lite på gränsen till trång, och att man borde försöka hitta något som ger mer plats för bogarna. Inte minst i galopp har jag saknat det.

 

Aska har både musklat på sig och lagt på lite hull. Och hennes Ice Eva är en sadel jag verkligen gillar, medan den äldre varianten Ice Mono, som jag har i en riktigt vid upplaga inte helt passar mig. Jag funderar på att sälja den, för det är en bra sadel även om den inte är min favorit. Men en riktigt vid kvalitetssadel är det.

 

Så när jag såg att Moa skulle sälja sin Equipe Oracle, som har passat bra på Lusse och Qharma, men som var för vid för hennes nuvarande ston, så tänkte jag att det kunde vara det jag sökte. Vi pratades vid och i tisdags kom sms om att sadeln kommit fram.

 

Aska traskade rakt in i lastbilen (det brukar hon ju göra hemma) så vi kom iväg i god tid, och jag passade på att hämta sadeln och tanka lastbilen innan träningen. Jag hade tänkt vänta med att prova den, men när Inger blev försenad av vägarbeten så flyttade jag över alla saker till nya sadeln och lade på den. Aska kikade ut på mig - rätt nöjd med att stå lös i lastbilen, men längtade allra mest ut till det spirande gräset utanför.

 

Jag sadlade och det såg bra ut, så vi gick för att skritta fram. Det kändes riktigt lovande och vidden såg perfekt ut! På bilderna från sidan betar hon, så när huvudet kommer upp ligger den bättre. Tyckte det såg riktigt bra ut.

 

Men träningen var inte riktigt som vanligt. Visst, det var stökigt med en massa bärande av bommar mm på andra ridhushalvan, men det borde inte påverka så. Aska brukar alltid vilja gasa för mycket, men hon var snarare seg. Ovant för mig.

 

Fast i sidvärtsrörelserna kände jag att det var lättare att komma åt och flytta på ett naturligt sätt, och galoppen gick fint, även om fattningarna kunde varit bättre. Efter galoppen kom till slut wow-känslan med härlig trav och form också. För ovanlighetens skull var hon inte alls stressad av galoppen, utan blev bättre av den.

 

Men ändå; vi kände inte helt igen henne. Vi klurade på om det var något med sadeln. Låg den inte helt still bak? Fast det såg ut som att den låg stadigt och bra? Eller var hon bara ovan vid en annan sadel, min uppmärksamma lilla häst? Eller det kanske var jag som inte riktigt red på samma sätt och hade hittat hem?

 

Många funderingar hade vi. Jag var dock säker på att det var värt att prova fler gånger och att dte nog kan bli bra. Kanske med en lite kortare gjord (hade den långa som inte breddar vid armbågen för att undvika nya skav). Jag pratade med Moa och Ella också. Att lasta och åka hem gick strålande, så totalt sett en bra träning ändå.

 

Men sedan, när jag kvällsfodrade ett par timmar senare kom jag på vad det nog var: Aska brunstade! Jag brukar sällan märka något, men visst kan ston bli lite sega då. Är det inte mer än så får man vara glad. Och nu får vi se om brunsten varar så att det räcker itll betäckning nu när SörFin kommer idag. Annars får vi invänta nästa brunst. Går ju det med. Och sadeln rider jag i fler gånger och tror nu ännu mer att det blir bra!