Bästa syster
I förra veckan åkte Zizou och jag till hans uppfödare Bitte. Det hade även hans syster Zelma Rödzippa, kallad Sally, gjort. Det var de två valparna som var kvar en vecka extra hos Bitte innan vi hämtade hem dem.
Sedan dess har de inte träffats, och det har alltså snart gått ett år. Men igenkännandets glädje var inte att ta fel på. Oj vad de sprang och oj vad de lekte!
Mamma Noomi försökte fostra lite på busungarna. Det hade hon inte mycket för. De sprang så fort att benen knappt hann med runt och överallt. Och jag tror hon ändå var lite glad att se sina fina duktiga ungar.
Sofia sa till Bitte att nu kunde de åka hem. Ingen lyssnade på henne heller.
De var så glada, och de var så lika, dessa båda syskon. Att det var syster och bror gick inte att ta fel på. Hon var lite mindre och med nättare drag, lite mer ljusgrå i färgen än Zizou som drar åt brunt.
De sprang på samma sätt och de var så lika att vi båda ägare fick ta en titt ibland om det var vår egen eller syskonet som viftade förbi.
När de rasat av sig det värsta tränade vi utställning. Nyttigt men svårt att stå fint. Bitte gav oss bra tips. Ingen var rädd för bordet och båda var obekymrade om att visa bettet och annan koll.
Trava fint gick korta bitar. Stå är nästan ännu svårare. Vi får träna mer.
Vi ses snart på utställning, och då kommer en syster till. Roligt ska det bli! Och det är väl det viktigaste, även om vi ska försöka göra så att domaren kan se vilka fina hundar vi har också.
