Väntan på vårbruk
Ingemar hann sprida lite mer än hälften av konstgödningen till höstsäden innan snön kom. De fick nästan en halvmeter snö i Falköping förra veckan, så alla planer på fortsatt vårbruk fick parkeras.
Det hade inte gått att köra tidigare, för det var för vått, men i slutet av påskhelgen hasde det torkat upp och gick fint. Tills det började blåsa hårt, och sedan kom snön.
I söndags var det ännu en del snö kvar. Men regn och värme tog hårt på den, och fortsätter värme och ljumma vindar torkar det snabbt på våren.
Så snart rullar vårbruket förhoppningsvis igång. Bråda dagar är det då, speciellt om man odlar många olika saker som de gör på Gästgivaregården.
Jag har aldrig tidigare varit i närkontakt med sådan växtodling. Men jag känner igen oron i kroppen när man ska igång. Längtan att bli klar och se fram emot att det börjar spira.
Våren är en tid av ljus och förhoppningar om ett gynnsamt år. Det blir inte bra av sig själv, men med arbete och rätt väder kan det gå fint.
Den känslan känner jag igen. Det går nog aldrig ur, om man har levt nära odlingen. Jag var på väg att skriva ”vuxit upp med odlingen”, men det tror jag inte Karen Blixen gjort och hon skrev så här till sin mor, från den afrikanska farmen: ”Jeg har den Følelse, at for Fremtiden vil jeg, hvor i Verden jeg er, tænke om der er Regn ved Ngong”.
Jag strök för det när jag läste det för ganska många år sedan, för det fångar så mycket för mig. Jag har haft det med mig sedan dess.
I helgen var jag i Skåne, där inte vårbruket kommit igång, inte på lerjordarna i alla fall. Det var så fint väder hela helgen och det blåste bra, och på söndagskvällen var det torrt och fint, och jag tänkte i morgon hör jag traktorerna och harvarna. Och så började det regna klockan fyra på morgonen… Den besvikelsen kände jag också i märgen!