Det gick ju bra
Jag besiktade hästlastbieln för ett par veckor sedan. Vi hade servat den och bytt bromsar, och allt var bra så vitt jag visste.
Men ändå känns det lite nervöst att stå där och titta. Syftet är ju himla bra - att vi ska färdas säkrare på vägarna. Men inte vill man få anmärkningar. Man vill ha rätt svar.
Och jag hade inte behövt oroa mig. När provturen var klar och jag fick tillbaka nycklarna fick jag också beskedet "Det gick ju bra det här.". Gott.
Från besiktningen åkte jag till macken. Skönt att tanka utan häst som står och väntar, och bra att ha påfyllt när man ska iväg.
Det var jag inte det minsta orolig inför. Men det visade sig vara svårare än att besikta.
Macken hade fått nog av smitningar. Några tusen kronor varje månad som inte blev betalt. Så de hade infört förskottsbetalning. Då måste man välja summa eller liter. Men jag vill ju ha fullt?
Det kunde kanske ordnas med en ännu svårare procedur. Först betala för mycket, och sedan få tillbaka. Då brukar det dröja några dagar innan pengarna ramlar tillbaka in på kortet. Det spelar väl inte så stor roll, men om det strular blir det jättejobbigt.
Jag gick ut och flyttade bilen till att betala med kort. Då gick det fint att läsa av kortet, tanka fullt och få kvitto på rätt belopp direkt.
När jag en vecka senare var inne och skiftade till dubbdäcken åkte jag förbi macken med ett paket. Jag läste på skylten och tänkte att det var skönt att jag inte behövde tanka igen. Trist att de ska behöva göra så, och jag förstår ju problemet. Men på det viset går det nästan kvickare att skifta hjul (ja, de är superbra!) än att tanka.
