Breven han inte läste
Jag deltog i Lantmännens novelltävling i tidningen Grodden och skickade in två bidrag.
- Här, sa han. Här är breven. Jag har inte läst dem. Du kan ta dem.
Han höll fram tre kuvert mot mig. Alla likadana med länsstyrelsens logotype i övre vänstra hörnet. De hade legat där i lådan i det gamla skrivbordet på kontoret bredvid mjölkrummet sedan han hade hämtat dem i brevlådan. Kuverten var öppnade, men hela breven hade han inte läst. Han hade lagt dem i skrivbordslådan.
Hade det inte varit för hans fru så hade de nog legat där ännu. Hon hade förstått att något måste göras. Han ville inte prata om det. De hade haft upprörda samtal om det.
- Jag orkar inte läsa. Vi bråkade om det. Men hon har nog rätt.
Det sista sa han efter en liten paus.
Det var hans fru som hade ringt mig. Hon hade arbete utanför gården och hjälpte till med korna bara på helgerna. Till en början hade han inte berättat. Det var väl inte planen, men det var så svårt att prata om.
Sedan hade han varit arg. Han som brukade vara snäll hade skrikit och sagt åt henne att dra. Hans dåliga humör fick henne att undra vad som var fel. Till sist fick hon veta vad som tyngde honom. Vad han tänkte på när han inte kunde sova, och när han gick hos korna.
Hon lämnade honom inte, trots att hon tvekat. Det hade gjort ont. I båda. Hon stod kvar, försökte förstå och fick till slut lov att söka hjälp åt honom. De hade enats om att hon skulle ringa mig, och att han skulle ta emot mig och visa breven och be mig titta på djuren.
Jag visste inte om han skulle gilla det. Men jag förstod att det var ett förtroende. Och jag insåg att det var bråttom. Hon visste inte riktigt hur bråttom, och inte jag heller.
Nu stod jag där i det trånga kontoret med mjölktanken precis utanför dörren. Genom nästa dörr kom man in till ladugården. Det var länge sedan jag varit där. Jag hade fått samtalet dagen innan, och ringt upp och bokat besöket så snart det gick. Flera år sedan vi sågs senast.
Jag mindes trevliga besök med välskötta djur och en bonde som alltid hade nära till skrattet. Hur skulle det se ut nu hos djuren? Skulle jag kunna hjälpa honom?
Jag lyfte blicken från hans hand med de tre kuverten och mötte hans blick. Vad kunde man se där? Inga skratt i varje fall. Ögonen log inte som de brukat.
Då hade det ju också handlat om att hjälpa. Men då hade det varit lätt. Penicillin till en ko med juverinflammation och kanske avhorna några kalvar samtidigt. Rutinjobb för en veterinär. Och vardag för en bonde. Ibland kanske tuffare utmaningar. En svår kalvning med oviss utgång. Men ändå så självklart att samarbeta kring.
Nu hade jag ett annat uppdrag. Han hade i det längsta försökt tränga undan och förneka det obehagliga, kanske hoppats att allt skulle ordna sig. Glömmas bort, eller ordna sig, eller jag vet inte vad.
Hans fru hade förstått hur illa det skulle kunna sluta. Trots förnekelsen och oviljan att läsa så tror jag han också visste det. Han såg ut som en dömd man. Utan att ha fått någon dom. Inte än i alla fall.
Jag tog emot de framsträckta kuverten och tog ut det som fanns i. Tre långa brev med massor av text. Vita A4-blad, sida efter sida. Alla började med rubriken ”Kontrollrapport efter djurskyddskontroll”. Sedan följde tättskrivna sidor med en punktlista över anmärkningar och beskrivning av detta. Allt som var fel vid inspektionen och med ett tilltal som tydligt pekade på djurägaren. Det var han som gjort fel.
Det följdes av bilder från kontrollen, svartvita, lite suddiga på pappersutskriften. Sedan kom många sidor med utdrag ur djurskyddslagstiftningen och slutligen ett avsnitt om tvärvillkor innan det hela knöts ihop med underrättelse om föreläggande.
Han tittade på mig medan jag bläddrade och läste. Ingen av oss sa något. Jag lyfte blicken, uppfattade en vädjan i hans ögon. Eller kanske en fråga. Skulle jag kunna hjälpa?
Jag förstod att han inte hade orkat läsa. Svart på vitt i klassiskt typsnitt stod det hur dålig bonde han var, alla fel som fanns att hitta hos hans djur.
”Du har” stod det gång på gång. Inte något om hur det skulle lösas, men skoningslösa ord om allt han gjort fel eller otillräckligt. Han hade gett upp långt innan han kom till delen om vad han måste göra. Det kom långt senare, och var inte lika tydligt.
Han visste inte hur han skulle lösa det, och framför allt inte var han skulle finna kraften. Han hade nog tänkt på det, men stupat på hopplösheten, ångesten och skammen. Ensam med tankarna och oron. Alldeles för länge.
Tiden hade gått. Nu närmade vi oss en farlig gräns. När skulle brevet med beslut om djurförbud komma?
Jag slutade läsa långt innan jag hade tagit mig igenom allt, och vände mig till honom igen.
- Nej, breven ska vara kvar här. De är dina. Men om jag får så tar jag gärna bild på alla sidor och läser i lugn och ro sedan. Så vi inte missar något. Nu tycker jag vi går ut i ladugården så jag får se hur det ser ut.
Jag visste inte vad jag hade att förvänta. Vi klev in till korna, som stod där i sina kortbås precis som senast. Ja, det var nog andra kor än senast förstås. Men likadana, stora och svartvita holsteinkor. Blicken följde raden med kor.
Nästan inget hade hänt där. Det var väl det som var problemet. När något gick sönder fick det vara. Men korna var i bra hull. Lugna och fina.
- Vad tycker du? sa han.
Fanns det ett hopp i orden, eller var det bara oro för ännu en dom?
- De är lugna och fina, och hullet är bra, sa jag. Och dem jag kan se just nu är ju rena.
- Jo, vi har blivit bättre på att klippa dem och klippa svansar. Så de ska vara rena.
- Bra. Då är det på rätt väg. Men sedan har vi hasarna. Svårt med så stora kor i lite trånga bås. Fast de uppfyller måtten, tror jag?
Jag hade knappt ställt frågan förrän han plockade upp en tumstock ur fickan. Han mätte efter mina önskemål, och ja, de uppfyllde måttkraven.
- Kan man göra något utan att bygga om alltihop? frågade han.
Innan jag hann svara stannade han till vid en kalvbox. Den lilla kalven kom fram och nosade nyfiket på honom. Han kliade den i pannan och kalven försökte få fatt i skjortärmen med sin långa, sträva tunga. En katt sträckte njutningsfullt på sig medan den reste sig från sin sovplats i kalvens höbinge, och så kom den balanserande på boxväggen. Den ville också ha uppmärksamhet och krökte rygg. När han började klappa den kunde jag höra hur den spann.
- Jag måste göra något åt katterna också, tror jag. De är inte märkta och de ska kastreras. De sa något om det senast de var här. Jag visste inte…
Jag bläddrade lite i det senaste brevet och hittade listan med punkter som punkt för punkt tog upp alla förelägganden. Djurens renhet, skador och svullnader på hasar, utrymmen för kalvar och så katterna.
Underrättelse om föreläggande. Eller, som det stod, UNDERRÄTTELSE OM FÖRELÄGGANDE.
Ingen ond avsikt. Någon som gjorde sitt jobb, och som gjorde det korrekt. Och kunde hänvisa till reglerna.
Men känslan det skapade. Känslan av att vara dålig. Hopplösheten. Jag hade sett den förut. Liksom skammen som hindrar att ta den hjälp som behövs. Så fel, men så mänskligt. Det gjorde ont att se. Igen.
Medan jag läste berättade han hur han för rätt många år sedan hade planer på att bygga. Han skulle bygga ut och ha ett bättre ungdjursstall. Mer lättskött, mer samlat med alla djur på samma plats. Och en stor investering.
Pengarna skulle nog kunna ordnas. Men tvivlet blev hindret som ledde till att inget hände. Ville han göra detta? Ville han arbeta alla dagar i veckan och knappt ha semester? Frun var less på att de aldrig kunde resa bort mer än en helg eller så. Det var nog aldrig ett val att bli bonde. Snarare en förväntan och något som föräldrarna tagit för givet.
Nu var pappan borta och åren hade gått. Han hade fortsatt i samma spår. Vad hade han för val? Vad ville han? Och så nu detta. Om lusten hade saknats innan så var den helt borta nu. Han kände sig bara dålig.
Relationen var inte heller bra. Han tittade med lång blick ut genom fönstret bakom kalvboxen med han berättade. Rutan var täckt av tusentals flugskitar, men man kunde ana landskapet utanför. Han tittade inte på mig när han fortsatte sin berättelse. Han tog vid där han slutat när han räckte mig breven för en stund sedan.
Bråken hade präglat de senaste månaderna. Han hade varit nära att ge upp. Kanske hon med. Hon ville inte ha det så här. Men trots alla hårda ord förstod han att hon ville honom väl. Han kunde själv se att han behövde hitta drivet, hitta kraften.
Jag förstod hans vilsenhet och att han inte riktigt visste var han skulle börja. Han hade inte hamnat här plötsligt. Glädjen, självkänslan och modet hade sopats bort när breven från länsstyrelsen kom. Eller det sista av det. Resan utför hade pågått länge, på lite olika områden.
Vi fortsatte genom ladugården. Såg alla djuren tillsammans. Jag såg också hans kärlek till dem, och hur han rörde sig vänligt och tryggt bland dem. Mitt i allt det tunga trivdes han här. Han hade nog inte en längtan bort. Det var inte fly han ville, fast han kände sig jagad. Och slåss var inte hans grej.
Jag märkte att han väntade på mitt svar. Vad tyckte jag? Vad skulle göras nu? Fanns det en möjlighet?
Hans öppenhet hade imponerat på mig. Jag valde att börja där. Och jag valde att vara lika ärlig mot honom.
- Du kan fixa detta. Om du vill. Det är den viktigaste frågan till dig just nu. Och om du vill måste du se till att orka, att hitta glädjen igen. Vi har väldigt lite tid på oss. Vi måste svara på de här breven så snart som möjligt, och vi behöver redovisa en plan över vad som ska ordnas och när det ska göras.
- Mm, och jag behöver hjälp. Jag var tveksam innan. Det kändes jobbigt att du skulle komma, men nu känns det bra att få prata om det. Jag är inte så bra på att skriva sådana brev. Men du kanske kan?
- Ja, jag ska gärna hjälpa dig att skriva.
Jag stannade upp strax innan vi var framme vid dörren mot mjölkrummet. Vi hade gått förbi alla kor. Hans blick var lite lugnare, det spända uttrycket lite mer avslappat. Vi visste båda att vi hade det mesta arbetet framför oss.
- Vet du vad jag tänker är viktigast? frågade jag honom.
- Kalvboxarna? gissade han.
- Nej, sa jag. Det är DU som är viktigast. Att ta hand om dig själv, och så din fru. Hitta glädjen, tänka igenom vad ni vill med livet, och se till att få bra dagar tillsammans. Det här var inte lätt för henne. Du kanske tycker hon var tuff och jobbig. Jag tänker att hon är modig och klok. Men jag förstår om kärleken inte känns så självklar och stark. Jag tror att ni behöver ha regelbunden avlastning, och kunna göra något ihop ibland. Då och då kan avbytaren vara bra när du behöver fixa något här – det är också OK. Men ni ska även vara lediga, släppa arbetet någon dag och hinna med varandra. DET är viktigast.
- Jaha, ok, sa han sakta och tystnade en stund, innan han fortsatte.
- Men breven då, och allt som står där?
- Vad säger du om att jag läser dem ordentligt på kontoret när jag är tillbaka där? Och sedan skriver ett förslag till plan för att göra det som länsstyrelsen har haft synpunkter på? Vi kommer behöva följa upp och redovisa att det blir gjort, men om vi skriver en plan och följer den så kommer du få arbetsro. Det blir inte lätt, för allt måste finnas med och sedan göras. Men om du vill så kan du fixa detta. Jag är helt säker.
Jag gick in i mjölkrummet och tog slangen för att göra rent stövlarna. Vi var tysta medan jag tvättade händerna och hängde upp veterinärkappan på spiken högt upp på väggen bredvid mjölktanken.
- Då behåller jag breven här då? sa han.
- Gör det, ifall du vill kolla vad det står. Men jag ska läsa allt och se till att vi inte glömmer något. Vi kan väl höras efter helgen, så har jag ett förslag då? Och vi behöver ses igen sedan. Det måste nog vara en del av planen. Följa upp och notera vad som är gjort.
- Mm. Det är nog bra.
Jag hörde knappt hans svar, och han tittade ner på mjölkrumsgolvet. Det var vått efter stöveltvätten, men rent och i gott skick. Jag bytte ämne.
- Vad ska ni göra i helgen då?
- Jag tänkte just på det. Jag ska fixa fyra kalvboxar, för jag har allt som behövs. Det gör jag imorgon.
Han såg lite gladare ut när han sa det. Planen hade funnits innan, och nu fanns mera kraft att få det gjort.
- Sedan ska jag fråga om hon vill hänga med ut på middag på söndag. Något enkelt, men ändå. Bara åk ut. Det var länge sedan. Jag har varit arg och ledsen, och skämts över breven. Det var väl därför jag blev så arg när jag förstod att hon läst allt. Men det var bra. Jag hoppas jag ska kunna säga det till henne.
- Bra, du är klok. Hälsa henne, sa jag. Tack för att jag fick komma. Nu åker jag. Vi hörs när jag läst dina brev! På måndag.
Han följde inte med ut, utan gick in på kontoret med breven. Han drog ut skrivbordslådan som knarrade lite. Breven lades tillbaka i kuverten och sedan ner i lådan. När han stängde den var jag redan på väg ut.
Jag satte mig i bilen och rullade tankfull ut från gården. Jag åkte genom det så typiskt svenska landskapet, med åkrar, skog och sjöar. Så mycket jag älskar denna landsbygd, tänkte jag.
Det skulle inte vara detsamma utan gårdarna. Mjölkgårdarna ger liv åt landsbygden. Och bra mat på bordet till många.
Kanske hade jag med mitt besök bidragit lite till att en gård skulle kunna bli kvar ännu en tid. Jag visste inte om jag skulle lyckas, men jag tänkte att det kunde gå bra. Jag skulle inte släppa den utsträckta handen så länge den ville ha hjälp.
Jag bestämde att det första jag skulle fråga när jag ringde på måndag var hur helgen hade varit. Jag hoppades få höra om en fin söndag. Då skulle vi sedan klar att planera för att ta hand om det som stod i breven, och det skulle kunna bli bra.
Jag hade sett att det inte bara var jag som började tänka framåt, utan nu fanns ett annat lugn över honom. En ny vilja att visa att han skulle göra det han behövde. För att han ville det och faktiskt älskade det livet. Han kanske inte hade valt att bli bonde, men det var det han kände till. Och när det var hotat hade han sett att det var det han ville göra. Nu och framåt.
Jag skulle hjälpa honom med att berätta vad som nu behövdes för att inte tvingas bort härifrån. Hans livsverk och hans plats på jorden. Det kändes stort att jag hade fått ett viktigt förtroende. Jag hade fått lov att läsa hans brev, och jag skulle göra det noga.
