stuterikry.blogg.se

Våren närmar sig och jag vet att många planerar för att betäcka sitt sto. En del har bestämt sig, andra inte, men jag hoppas att det ska bli så många betäckningar att vi nästa år får fler fjordföl än i år. På den stora hästshowen på Friends vid första advent höll jag föredrag under rubriken ”Optimera chanserna till föl 2016”. Det handlade om veterinära aspekter på avel och att skaffa sig de bästa förutsättningarna för att betäckningen verkligen leder fram till det man hoppas – ett levande och bra föl.

Även själva planeringen av kombinationen är viktig. Vilken hingst passar mitt sto? Jag skrev en del om detta för inte så länge sedan på bloggen. Nu tänkte jag beröra frågan om inavel, linjeavel och hur nära hingst och sto kan vara.

Inavel eller linjeavel är, som jag ser det, olika namn på samma sak. De som tror att det är bra och ger fördelar kallar det gärna linjeavel, och får det att låta tjusigt och målmedvetet. Vad man än kallar det så innebär det att man tappar arvsanlag, som om inaveln är utbredd i rasen inte kan återskapas. Man ökar också risken för att defektanlag dubbleras och därmed att defekter kommer till uttryck och kan orsaka att fölet inte är friskt.

Men, som med det mesta annat, är det inte svart och vitt. Många blir osäkra på hur långt tillbaka man ska titta, och hur man ska tänka och räkna. Det är ingen tvekan om att om vi går långt nog tillbaka – som jag gjorde när jag var tonåring och fyllde en hel vägg med min första hästs stamtavla – så hittar vi samma hästar gång på gång på gång…. Där fanns Njål – legendaren som sägs ligga bakom Njålsmärket (fläcken på ganaschen), Öyarblakken, Bergfast och Haakon Jarl. Och en del andra…

Och beroende på hur man räknar så kan man få lite olika svar. Det skiftar lite med hur många generationer man tar med i beräkningen. Men även om det är lite krångligt, så kan det vara bättre att veta, och sedan ta ställning till det.

Så när jag för minst femte gången sa till Ella att det är synd att Finja är för nära släkt med Hassle, för de skulle komplettera varandra så bra, så var hon klok nog att fråga hur nära släkt de är och vad man rekommenderar. Det visade sig vara en berättigad fråga, för även om jag kunde stamtavlan i huvudet, och jag har ägt hästar i flera generationer där, så var de inte alls så nära släkt som jag trodde…

Det finns olika sätt att räkna, men ett enkelt och överskådligt sätt är att göra en stamtavla över det tänkta fölet. I det här fallet, med fem generationer, så är det Ljosefin och Dalar som dyker upp två gånger var. Eftersom det är Hassle som har Dalar dubblerat, men han inte finns alls i Finjas härstamning (inte heller längre bak), så kommer han inte med i beräkningen. Detta beror på att utavel (obesläktad häst – i detta fall avseende Hassles dubblering av Dalar) bryter inaveln. Hade det inte varit för Ljosefin så hade alltså inavelsgraden blivit noll i kombinationen.

Ljosefin är alltså däremot med två gånger, och hos båda föräldrarna. Då räknar man hur långt det är mellan de båda gånger som hon förekommer, nerifrån och upp och ner igen. Alltså: Finja-Fölet-Hassle-Haldol- Desolett. Det blir fem hästar mellan de båda gångerna Ljosefin finns med. Då tar man 0,5 upphöjt till fem, och det blir 3,1%

En vanlig rekommendation, som tillämpas för många raser och arter, är att inavelsgraden inte bör överstiga 6,25 %. Alltså visade det sig att den kombination som jag dömt ut på grund av för nära släktskap kanske inte var så omöjlig – den är väl under gränsen.

Hassle har precis det som jag söker till en hingst för Finja: Vackert huvud, lång hals med bra resning, rejäla ben och en stor lyhördhet och mjukhet i sitt temperament. Han har många andra fördelar, som jag gärna också tar vidare till nästa generation, som fina rörelser, bra kors och mycket mer, som även Finja har. Så om vi bestämmer oss för att betäcka Finja i vår, så blir det nog med Hassle. Det hade jag inte trott för ett tag sedan, men det skadar inte att ta reda på fakta och pröva sina tankar. Ibland är en fråga en bra början!