stuterikry.blogg.se

... och nu har jag precis dragit hem ett nytt... Umesläp. och känner mig rätt nöjd med det.

 

För snart femton år sedan tog jag BE-kort, och det är något som jag aldrig ångrat, och som jag tycker att alla som drar släp borde unna sig (ja, nu har nya varianten B96 tillkommit, men jag håller nog ändå på BE). Då kan man ha ett tillräckligt stort släp för att verkligen köra lagligt, och det var dessutom inte alls dumt med lite uppfräschning av körkortskunskaperna rent allmänt. Att bli helt trygg med att backa är inte heller så fel, och det har känts bra många gånger när jag har kunnat rädda andra på tävlingsplatser.

 

Jag hade bestämt att jag inte fick köpa nytt släp förrän jag tagit mitt BE-kort, och så blev det. Jag hade en rejäl bil redan då, så jag bestämde mig för ett släp med totalvikten 2000 kg, och ett riktigt boggiesläp skulle det vara. Till slut stod valet mellan Ume och Boj, och jag valde Ume. Jag minns inte riktigt varför, men visst hade båda kvaliteter.

 

Så småningom ångrade jag mig. Jag var missnöjd med att luckorna inte var av aluminium, utan av plyfaskivor, som det blev nödvändigt att byta ut när de ruttnade upp. Jag tittade också avundsjukt på Boj-släpens praktiska innerdörrar, och tänkte att nästa gång får det bli ett Boj.

 

På Friends i höstas passade jag på att prata med en säljare på Umesläp. Jag berättade vad jag inte var nöjd med, och fick då veta att de nya Umesläpen har luckor av aluminium, och de har också gjort en del andra förbättringar. De lite tröga låsen för bommar med mera har en ny och smartare konstruktion. Det som är bra: ljus färg, isolerat och svensktillverkat är kvar.

 

Så på något sätt började vi diskutera (akta dig för säljare!). Det visade sig att Umesläpen inte var fullt så dyra som jag trott, och framför allt att andrahandsvärdet på min femton år gamla transport var bättre än jag anat. Jag ville fortfarande ha fronturlastning (även om det är tilltalande att hästarna kan åka baklänges, så valde jag inte den modellen), och tycker att det är mer angeläget en sadelkammare, särskilt som vi har en bil med stort lastutrymme. Jag valde innerdörrar och fölväggar, istället för bommar, och jag passade på att få med en hingstvägg också, som är ett praktiskt tillbehör när man kör hingst, eller för den delen hästar som inte känner varandra väl.

 

Idag hämtade jag min nya transport och sa adjö till den gamla.Det känns faktiskt rätt bra. Även om den gamla var i hyggligt skick, så har så klart femton år satt sina spår, och jag är också glad för de förbättringar och utveckling som har gjorts. Jag får återkomma så småningom och berätta hur det går, men jag tror att jag får börja med att övertyga hästarna om att vi har bytt upp oss. De tycker säkert inte om att den inte luktar häst, och förstår väl inte heller att den nya mattan på lämmarna är mindre hal än den gamla. Men det blir ett gott skäl att lastträna hela gänget - något som fler borde göra, särskilt med sina unga hästar.