Ridkonst eller konstigt?
Ridkonsten, eller konsten att rida, har en mångtusenårig historia, och kanske kan man säga att den sträcker sig så långt tillbaka som till då människan började rida. Under resans gång har förstås en hel del hänt, och det var kanske först under renässansen som man började tala om ridningen som en konstform och en vetenskap. Adelsmännen gav ridkonsten status, men med denna följde också ofta grymma metoder för att försöka hitta genvägar till framgång.
Som tur var utvecklade sedan Ludvig XV:s hovstallmästare en mjukare och mer förfinad ridstil. Han definierade den klassiska sitsen, och satte upp målen att hästen ska göra hästen lätt, lugn och lydig, så att den är ett nöje att rida i alla gångarter. Han arbetade med smidighet och balans, och jag tror att hans mål även var bra för hästarna.
Man menar att detta fortfarande är grunden, inte minst för dressyr. Man kan ju hoppas det, men ibland kan jag inte låta bli att tvivla. Ibland tycker jag att alltihopa mest är konstigt och svårt att förstå. Jag är ute en hel del och ser både tävlingar och träningar med olika ekipage, och ibland blir jag glad, men ibland kan jag inte låta bli att undra vart sporten är på väg. Jag har svårt att tro att hårda metoder kommer att ge sporten nya utövare och mer publik.
Mer och mer ofta ser man hästar som går tydligt bakom lodplanet. Hästen ovan var utbildad till svår dressyr, och visst gjorde den galoppombyten som jag aldrig varit i närheten av, men den gick också i alla tre gångarterna i denna form under så gott som hela ritten. Jag noterade också att den hade dubbla nosgrimmor, som såg ut att vara hårt åtdragna. Kanske ett nöje för ryttaren, tveksamt för hästen...
Om det finns ryttare som rider så, så kunde man ju hoppas att domarna skulle visa vad som gäller. En del gör nog det, men ofta ser man höga resultat för hästar i en hopdragen form och utan rygg- och bakbensaktivitet, medan en lydig och harmonisk ponny i en stadig, men kanske lite låg form ofta inte får många poäng, inte ens i de lättaste klasserna. Jag är inte dressyrdomare, så jag kan inte bedöma deras arbete, men jag kan undra om detta lägger grunden till bra ridning. Men kanske är det inte meningen, utan meningen är att dela ut rosetter till den flaschigaste? Med hög nacke och hög fart så är det nog bra även med bakbenen långt efter och en ryttare och en häst som fick ont lite varstans.
Det är inte bara handen som är problemet. På ponnytävling får man max ha 15 mm långa sporrar, men det är ju inte så lite om hela sporren försvinner in i sidan och pälsen ser ut så här. Ibland är det värre ändå, och det kan bli sår, men jag tycker att detta är tillräckligt långt från mjukt, lätt och lydigt.
Jag tror inte att lösningen är andra läror, för även inom dessa finns avarter. Lösningen måste vara att oavsett gren och oavsett träningsmetod så ska hästens väl stå i centrum. När ridningen (eller vilken hästsport man nu ägnar sig åt) blir njutbar för hästen, så blir den det också för ryttaren. Då kan vi hitta fler som vill vara med, och då förtjänar den namnet ridkonst.