stuterikry.blogg.se

Jag är inte ödestroende, men ibland kan man undra om det finns en särskild mening. Eller om det kanske bara handlar om att fånga tillfället?

 

Jag skrev igår om vår katt Tarsus alltför tidiga bortgång. Samma dag åkte jag till Visingsö på jobb. På dagens andra besök möttes jag av ett gäng kattungar i ladugården. Bonden berättade att han fått åtta stycken, i två olika kullar, och ville jag inte ha någon?

 

Det är inte så ovanlig fråga att få som veterinär, men kanske inte så ofta i november. Jag sa att det på sätt och vis kanske passade, och berättade om Tarsus, men att det nog ändå fick vara.

 

Sista besöket gick snabbt, så jag fick en stund över innan båten gick tillbaka. Jag provade att ringa Peppe, som visst hade glömt telefonen hemma... Så jag ringde till bonden och sa att om det gick bra och han kunde fixa en låda så hämtade jag två av kattungarna.

 

Sagt och gjort. Två små hankatter, en ur vardera kullen, fick följa med i en kartong, som de försöket forcera hela vägen hem.

 

Så nu bor Biceps och Triceps hos oss. Unni blev förstås strålande glad. Det är två pigga och charmiga busungar, som ännu så länge får utforska sadelkammaren. De har redan fått avmaskning, och snart blir det vaccination också. Det verkar inte bekymra dem, och jag hoppas att de ska komma någorlunda överens med Atlas också. Ännu har de inte träffats, och jag tror det får dröja några dagar till. Bild har jag inte heller än, så det får bli en bild på fina Atlas istället.

 

Vi begravde vår fina Tarsus på kvällen, och det blev ett fint slut, där även Atlas smög omkring runt oss. Sorgligt och stämningsfullt i höstmörkret, men inte så tungt som det kunde varit. Med två små vildbasar i sadelkammaren blir man genast gladare, även om vi aldrig glömmer Tarsus. Det är ju inte så att de ersätter honom. De är två nya individer, och de dök upp när de behövdes som bäst.