Bara dum och envis....
För ett tag sedan hörde jag två hästägare diskutera sina bekymmer med att lasta häst. Den ena sa: "Hon är så himla dum och envis. Hon är inte ett dugg rädd, men hon vägrar att gå upp i transporten. Senast tog det tre timmar innan hon gick in."
Jag kunde förstås inte låta bli att lägga mig i samtalet. Var hon verkligen så säker på att hästen inte var rädd? Att den inte hade dåliga erfarenheter av att bli transporterad på ett sätt som är obehagligt för en häst? Eller var den i så fall helt fellärd och gick inte att leda lydigt framåt på andra platser?
Jag tror inte att så många hästar är dumma och envisa. Det finns hästar som har lärt sig en massa fel saker, men de flesta hästar är otroligt bussiga och samarbetsvilliga och försöker förstå och följa oss, trots våra många fel och brister. Om hästen inte gör som vi vill så är den oftast rädd eller så har den helt enkelt inte förstått vad som förväntas.
När det gäller lastning och transport så tror jag att många hästar har dåliga erfarenheter och faktiskt är rädda. En häst behöver inte blåsa med näsborrarna och hoppa omkring för att vara rädd. Den kan stå alldeles stilla medan hjärtat slår, och jag tror att de liksom vi kan ha en klump i magen.
Tänk själv på situationer som du tycker är obehagliga. Många gillar ju inte att ställa sig framför en stor publik och tala. Inte så många skriker, kastar sig och springer därifrån. Fler krånglar och undviker - hittar undanflykter och bortförklaringar. Andra hamnar där, fast de inte ville, hjärtat slår och handsvetten bryter fram, men om man tittar noga så kanske man inte ens ser att de är rädda. Fast om man försöker prata med dem så lyssnar de lite dåligt, och de tänker fortfarande mest på om det finns en väg bort.
Som hästen som står tre timmar utanför transporten. Till sist gick den in, och jag hoppas att den fick beröm där inne, och att resan blev bra, så kanske det går lite lättare nästa gång. Men det behövs många bra erfarenheter för att kompensera för en dålig. Jag kallar inte det för envishet, utan tycker att vi behöver bli lite bättre på att förstå och göra rätt.
"Inte så många skriker, kastar sig och springer därifrån. Fler krånglar och undviker - hittar undanflykter och bortförklaringar. Andra hamnar där, fast de inte ville, hjärtat slår och handsvetten bryter fram, men om man tittar noga så kanske man inte ens ser att de är rädda. Fast om man försöker prata med dem så lyssnar de lite dåligt, och de tänker fortfarande mest på om det finns en väg bort."
Vilken bra jämförelse! Vi ser otaliga exempel på detta i praktikdelen på kursen i försöksdjursvetenskap för forskare (som ju förstås inte vill erkänna att de är rädda för något så litet som en mus eller en råtta).
Som ett lustigt sammanträffande ser det ut att just Beata faktiskt hade lärt sig en märklig (o)vana vad gäller lastning. Hon gick alltid snett av luckan första gången, och rakt in andra gången. Det gick väl med stor uppmärksamhet att få henne att gå rakt in första gången, men det var enklare att ta ett extra varv eftersom jag visste att hon aldrig krånglade andra gången. och allt som allt tog det kanske tre minuter. Så att hon inte var rädd var ganska uppenbart. (Vet du förresten hur det gick med hennes yngsta syster O? Hon som reagerade så våldsamt vid att transporteras de första gångerna, blev sjöblöt av att åka några kilometer och som uppenbarligen alldeles utan att ha blivit utsatt för dumheter eller övergrepp upplevde transporten som förfärlig?).
Jag undrar om Beatas vana ligger närmre det man kallar för superstition=vidskeplighet i inlärningspsykologi och som man ser hos en del djur som tränas i Skinner-boxar. Om de råkat vrida huvudet till vänster just när belöningen har kommit kan de tro att det är en del av det riktiga beteendet. Eller också var det bara helt enkelt en vana - liksom man själv inte alltid gör saker och ting på det mest rationella sättet fast man gör dem varje dag.