Lagom respekt, går det?
Sedan jag skrev mitt inlägg om "Kan du bara" för ett par dagar sedan, har jag fått mycket respons, inte minst från andra veterinärer. Det har varit kommentarer som "Om folk bara kunde förstå att även om de bara tar någon minut av min tid så är det kanske 25 till samma dag som "bara" vill att jag tittar. Mina nära och kära vet hur jag har det så de frågar aldrig i onödan - det är alla "bekanta" som äter upp oss veterinärer utan att ens säga tack!"
Det har också varit åtskilliga som delar min upplevelse att man får märkligt dåligt samvete av att säga nej till att bli utnyttjad. Andra berättar hur de undviker att åka till platser där de kan träffa djurägare, trots att det kanske innebär att de går miste om sådant som de egentligen tycker om. Ett citat om detta lyder: "Man blir onekligen lite folkskygg! Är ponnymamma och aldrig att man får ägna sig åt sina egna ekipage när man är iväg, utan "..Duuu, jag måste bara få fråga...."Vad ska man svara? "Dra åt helvete?" Nej det går ju inte utan man står där och tittar och svarar....Samma sak på föräldramöten i skolan, fotbollsträning osv...En gång när vi satt och grillade hemma kom en granne med en påkörd katt helt oförhappandes och sonen sa "Mamma, du borde fejka din egen död!"
Jag har också tänkt tillbaka på hur det var för inte alls så länge sedan. Jag har varit veterinär i snart 25 år, och när jag kom ut till gårdar, inte ens 25 år fyllda, hände det att äldre lantbrukare absolut skulle böja sig ner och skura mina stövlar. Krumma, stela och kanske tre gånger så gamla som jag, men "Vettrinären" behandlade man med respekt. Jag minns en annan gammal man som blev så nervös när jag bad om hans telefonnummer att han inte fick fram det. Alla var förstås inte så, men deras beteende minner om en tid när djurägare stod i givakt med en nymanglad handduk inför veterinärens besök.
Den tiden vill jag inte tillbaka till. Fast den där rena handduken och bordet med rena tidningar kan jag sakna ibland. Kan det vara möjligt att hitta lagom? Lagom för mig är ömsesidig respekt för varandras kunskap och tid. Att i allra bästa fall får båda parter lära sig något, får inspiration och en bra dialog.
När jag tänker på det, så är det ändå faktiskt oftast så det är. De människor jag möter i mitt dagliga arbete är till allra största delen helt fantastiska att möta och få arbeta tillsammans med. Ofta blir jag alldeles varm om hjärtat, och tänker att jag har haft stor tur. Kanske finns det inte lagom i ett sådant jobb, men jag hoppas och tror att alla positiva möten ska fortsätta överväga.
