En blodig historia om blodsband och annat
Fjordhästen anses vara en av de äldsta och renaste hästraserna i världen, trots att det skett en del utbyte med andra hästar. Centrum för aveln har varit det norska Vestlandet, och rasen har därför även kallats Vestlandshäst. Ursprunget är osäkert och omdiskuterat. Det finns många likheter med den enda vilda hästarten Thaki, eller Przewalskis häst, i Mongoliet, bland annat den blacka färgen och de primitiva tecknen, men fjordhästen stammar inte från denna häst, som har 66 kromosomer. Fjordhästen och alla andra tamhästar har 64. Tarpanen, den europeiska vildhästen, har liksom fjordhästen 64 kromosomer, och det ligger alltså närmare till hands att söka likheter i ursprung här.
Man tror att fjordhästen kom till Norge österifrån. Både i Danmark och i Sverige fanns det troligen vildhästar ända sedan isen drog sig tillbaka efter den senaste istiden. Från tidig bronsålder finns det gott om fynd efter vildhästar. Arkeologiska fynd talar för att det har hållits tama hästar i Norge sedan bronsåldern, ca 1200 f. Kr. Från vikingagravar har man dragit slutsatser att det har avlats tamhästar i Norge i 2000 år, och allt tyder på att fjordhästen stammar från denna ursprungliga norska häst.
Genom tiderna har utbyte av avelsmaterial skett genom flitig sjöfart till Island och de Brittiska öarna. Hästar på dessa platser har därför troligen påverkat fjordhästens utveckling, och omvänt har fjordhästblod tillförts dessa länder.
Utbytet av hästar mellan länder finns bland annat dokumenterat i berättelser om hingstkamper, som var ett kungligt nöje. Av Aron Hjörleivssons saga om en hästkamp 1238 vid Bergen framgår att även en isländsk hingst deltog. Kung Haakon Haakonssons hingst lyckades till slut bita ihjäl sin motståndare. Hingstkamper var ett populärt nöje ända fram till 1800-talet, men de förbjöds i Norge 1820. Även i berättelser om islandshästar är hingstkamper vanliga, så både historien och hästarnas ursprung förenar.
Släktskapet med keltiska ponnyer studerades innan den moderna DNA-tekniken kunde hjälpa till, bland annat genom att studera förekomsten av kastanjer. Hos den keltiska ponnyn ska kastanjer saknas på bakbenen, och sporrar ska inte finnas alls. Samma fenomen förekommer hos en del fjordhästar. Senare tids forskning med hjälp av DNA-teknik har visat att det finns släktskap mellan dessa hästar.
Den fjordhäst som fanns i Norge på 1700-talet hade en mankhöjd mellan 117 och 140 cm. Detta vet man efter att ha studerat anteckningar från militära inspektioner. Fjordhästen har genom århundradena haft stor betydelse för människorna på Vestlandet, och samarbetet mellan häst och människa har haft betydelse för bådas överlevnad. De ganska små, men starka och säkra hästarna har därför uppskattats mycket.
Vissa individer har kommit att värderas ännu högre än andra. Ett sådant exempel är hingsten Molnesblakken, som 1924 var fyra år gammal och såldes för 10 000 norska kronor, vilkeyt var ett väldigt högt belopp på den tiden. Ett normalt pris för en fjordhingst var då 1500 norska kronor, vilket jag skulle gissa fortfarande är mycket mer än det pris som de betingar idag.
På bilden ses inte Molnesblakken, men en annan hingst från tiden kring förra sekelskiftet, nämligen Haakon.
