stuterikry.blogg.se

Allra bästa och mest önskade födelsedagspresenten fick Muska igår. Trots att det låg ett tunt, vitt snötäcke på marken igår morse, så kände jag under dagen att nu vänder det.

 

Solen kom fram och värmde lite mer. Vinden var inte alls så hård och kall som de senaste dagarna, och gräset har helt klart kommit igång. Och jag vill gärna få ut dem till en successiv tillvänjning innan det är massor av gräs. De får lite hö och halm som komplement under en tid.

 

Så jag höll fast vid min plan och tog ut dem när de var fixade av hovslagaren igår. Först ut var Rena, som bara dök och tuggade lyckligt. Att hon var ensam spelade ingen roll alls i gräsets sällskap... Sedan kom Io, som nyskodd stilade i tjusigaste traven med fantastiskt hasarbete. Han försökte charma Rena.

 

När jag sedan kom med Nye försökte Io snarare skrämma bort "konkurrenten", som ju dessutom går med stona. Det var tydligt i stallet att han inte alls uppskattade den långbente brune, som försökte göra sig liten och signalerade underkastelse. Så Nye funderade på om vi skulle trava hem istället, men han var lydig och bussig och följde med upp till Rena.

 

Finja fick våryra och taktade hon med, och slog med svansen mot Io. Jag vågade inte chansa på att ta Muska och Aska ihop med tanke på hur alla for omkring som våryra höns, så jag tog bara Aska. Hon uppförde sig exemplariskt. Pigg och glad, men lät sig inte dras med i några dumheter.

 

Inte förrän jag kom med Muska, som var lite småputt att bli kvar till sist. Men med henne vet man att det inte är några problem, och det var det förstås inte nu heller. Fast det krånglade till sig ändå. För alla kom rusande i full galopp mot grinden, och alla utom Aska han svänga eller stanna. Aska sladdade igenom undertråden och kom ut på fältet. Som tur var missade hon att få med sig den övre tråden, men grindhandtaget till den undre hade sett bättre tider...

 

Kvickt in med Muska, och sedan fånga Aska i Muskas grimma. Lite optimistiskt att tänka att de bara skulle i ny hage, så det nog skulle vara lugnt, och alltså inte en enda grimma på... Men hon lät sig övertalas och släppas in snart igen. Jag stängde med grimman och grimskaftet och gick och hämtade ett nytt handtag. Sedan kunde jag titta på nöjda hästar, som varvade flitigt betande med glada skutt och ruscher. Det är något särskilt med sommarbete ändå!