stuterikry.blogg.se

Vad är egentligen skillnaden på inavel och linjeavel? Hur hög inavelsprocent är OK  och hur ska man egentligen tänka? Är det sant att linjeavel kan vara bra, i alla fall om man gör det på "rätt" individer eller om man är tillräckligt kunnig? Stämmer det att riskerna med inavel minskar om man gör det på individer som redan är provade i andra inavlade kombinationer?

 

Ja, det finns ofta fler frågor än entydiga svar när man kommer in på diskussioner om inavel. En del saker var uppe i gårdagens inlägg, men jag kände mig sedan inte riktigt klar, utan vill ta upp ännu några tankar om denna fråga.

 

Vad är då skillnaden på inavel och linjeavel? Ja, det är nog som egna barn och andras ungar ungefär... Att linjeavel är ett finare ord som man gärna väljer själv för att ge intrycket av att man kan detta, har koll och är en duktig uppfödare. Inavel låter sällan så bra. Och samtidigt är det, som jag skrev igår, inte alldeles svartvitt. En viss grad av inavel är mer eller mindre oundviklig i husdjursaveln, och kan ge upphov till väldigt bra individer.

 

Problemet är att när vissa individer får väldigt stort genomslag så leder det till att man samtidigt tappar anlagen från en massa andra individer. De som aldrig fick chansen. Att använda en hingst mycket ett år behöver inte alls vara något problem, men om samma hingst, eller han och hans nära släktingar, är de dominerande under en längre period, så kommer det på sikt att påverka. Så småningom finns risk att det inte går att undvika inavel, eller att man inte ens längre ser att det är inavel.

 

Tittar man långt bak i alla fjordhästars stamtavlor så är det ett fåtal hingstar som förekommer. Hos alla, och många gånger hos alla. Det kan dröja länge innan effekten av det blir synlig. Så var det med de fall av slinger/ataxi/cerebellär ataxi som dök upp hos fjordhästar i Danmark för några decennier sedan. Ursprunget till problemet kunde härledas till en norsk hingst en bit bak i stamtavlan. I detta fall var det en enkel recessiv gen som ger sjukdomen, och samma finns hos andra raser, t.ex. russ.

 

Men bara för att en individ redan är inavlad på rätt många gånger så betyder det inte att man kan känna sig säker på att sådana här saker inte dyker upp. Det handlar ju om slump och sannolikheter. Om vi pratar om defekter som styrs av enda gen så är det enklast, men vi ska minnas att det finns också sådant som påverkas av flera samverkande anlag, och då blir det genast mer komplicerat. Att påstå att man "kan" eller "har koll" är alltså rätt stora ord att ta i sin mun. Jag brukar tänka att ju mer man vet, ju mer inser man vad man inte vet....

 

Ett bra exempel på hur svårt det är att vara säker är den ärftliga muskelsjukdom som dök upp hos new forest för några år sedan. Myotoni är det latinska namnet, och så vitt jag vet är den påvisad hos två new forest ponnyer. Man kunde härleda anlaget, som det numera finns ett test för, till en bra och flitigt använd holländsk hingst, Kantjes Ronaldo. Han finns dubblerad i otaliga stamtavlor, inte för att man har strävat efter att linjeavla, utan för att han varit flitigt använd, och till sist blir det då lätt så att han blir "svår att undvika". Och varför skulle man undvika en så bra och så väl känd hingst, kan man tänka?

 

Ja, trots att hans namn är så vanligt i stamtavlor, så finns bara två kända fall. Någon kan förstås ha försvunnit utan diagnos, men om man tänker på sannolikheter så kanske det ändå inte är så otroligt. I varje led i stamtavlan är det 50 % chans att bli av med den defekta genen och 50 % risk att den går vidare till nästa led. Risken minskar alltså ganska fort, men å andra sidan så är det så att så länge den finns där så är det fortfarande 50 % chans att den förs vidare i en kombination.  När sedan två anlagsbärare paras så är det bara 25 % risk att den får den defekta genen från båda föräldrarna, och det alltså syns att den är sjuk. Och detta kan ju slumpa sig ganska olika. Tänk bara på att det är 50 % chans att få stoföl, men ibland hinner man få många hingstar innan första stoet... Och det hade bara behövts en kastning och någon som inte fick diagnos på sin avkomma så hade vi inte känt till detta heller....

 

Så jag skulle aldrig våga påstå att det finns individer som det är riskfritt att inavla på. Snarare skulle jag säga att alla har ett antal defekter, men de flesta slipper vi se och upptäcka. Visst det finns gentester, men de är långt ifrån heltäckande.

 

Det finns alltså inget enkelt svar på vilken grad av inavel som är OK. Avel är helt enkelt väldigt komplicerat, och dessutom påverkat av slumpen. Det betyder inte att man inte kan göra skillnad - för det kan man säkert. Men fullärd blir man aldrig, och kanske tur det.