stuterikry.blogg.se

Urval och inavel är uppfödarens och rasföreningarnas dilemma. Urval är grunden för avel, för de förbättringar man önskar. Alla vill ju avla på de bästa. För att få de bästa avkommorna. Samtidigt innebär det ofrånkomligt att inavelsgraden ökar.

Om man helt vill undvika det måste man se till att alla individer får föra sina anlag vidare i aveln. Avelsframsteget blir i så fall minimalt, då bara kraftigt defekta och infertila inte avlas på. Å andra sidan innebär ett alltför kraftigt utval en snabbt ökande inavel, och till sist är alla individer så nära släkt att de är genetiskt identiska. Då är avelsframsteg helt omöjligt, även i framtiden, för det finns inget att välja på. Om man inte vill korsa in förstås. Och så har man säkert fått fram ett antal defekta individer på vägen dit.

När man drar saken till sin yttersta spets blir det kanske tydligare varför det är inte är så enkelt svartvitt att tala om inavel. Det finns ingen absolut gräns där det övergår till "för mycket" eller där det är riskfritt. Och det är inte heller så att noll procent inavelsgrad alltid är det bästa valet, eller att individer blir sämre ju högre inavelsprocent de har.

Tvärtom kan det ofta vara väldigt bra individer. Nära besläktade med flera av de mest framstående individerna i en ras. Visst, risken för defekter och för sänkt fertilitet ökar med inavel. Men det betyder inte att det behöver vara något fel alls på en individ även om den skulle vara så hårt inavlad som t.ex. en far- dotter-parning. Och en inavlad individ behöver inte alls vara fel att avla vidare på.

Något som man ofta missar är att inaveln kan brytas i ett enda slag och två kraftigt inavlade individer kan få en avkomma med noll procent inavelsgrad. Det förutsätter förstås att det finns alternativ som inte är besläktade. På samma sätt kan två individer med låg inavelsgrad få en avkomma med betydligt högre procent om de delar anfäder.

För uppfödarna eller rasföreningarna blir det därför viktigt att vara rädda om de som representerar mer ovanliga stammar, och också värna om att de får chansen att föra sina anlag vidare. Förhoppningsvis i en kombination som också innebär att man arbetare mot avelsmålet. Om deras anlag tappas bort så kommer de aldrig tillbaka. Detta är det största problemet med för hög andel inavel, som jag ser det.

Några exempel som visar hur man kan räkna får det också bli. Jag väljer stamtavlor i fem led, som man lätt kan hämta ner från Blå basen. Att ytterligare öka antalet generationer gör inte så stor skillnad eftersom varje led innebär en halvering.

Grundläggande förklaring hittar du i detta inlägg. Läs gärna det först om du känner dig ringrostig, för nedan hoppar jag över grunderna: http://stuterikry.blogg.se/2015/february/for-nara-slakt.html

Vi börjar med stamtavlan för Finja Kry i fem led. Inga individer kommer två gånger, så räknat på denna stamtavla är inavelsgraden 0 (finns förstås saker att hitta längre bak, men en låg inavelsgrad).

Om man skulle välja hingst då. Låt oss kolla på Kronos, som inte heller har så många dubletter i de första fem leden. Det kunde ju vara en spännande kombination, men hur är det då först med Kronos själV:

 

Men om vi då tittar på kombinationen: Finja Kry och Kronos Om vi då funderar på Kronos som partner. Vad blir det då? Han har själv en inavelsgrad på 1 %, Finja har 0.

Plötsligt är alla de individer som vi räknade på för Kronos borta. Finja har inte någon av dessa i sin stam, så när det gäller dem bryter hon inaveln

Istället har vi två andra:

Matilda och Myklestaden.

För ett tänkt föl blir det då:

Matilda: (6) 1,56

Myklestaden: (6) 1,56

Och så dyker också Valebu upp. Honom räknade vi inte på för Kronos del, eftersom inaveln vad gäller Valebu var bruten, men nu dyker han upp igen. Han är längst ner i båda stamtavlorna för båda (så ska jag vara logisk struntar jag i honom helt, eftersom det är en generation mer än i de båda tidigare stamtavlorna, men om vi tar med honom för att visa). Han finns där två gånger för Kronos, och en för Finja. Så då blir det: Valebu (11): 0,049 % + (11): 0,049 = 0,098

Summa 3,223%

 

Det blev alltså rätt mycket mer på fölet än på föräldrarna. Om det är OK eller inte får man avgöra i varje enskilt fall, men innan vi dyker in på det så provar vi en annan kombination.

Ingvar Halsnaes är ju en hingst som ibland nämnts som en hingst med hög inavelsgrad. Hur är det med det? Vi letar upp hästar som han är inavlad på och räknar ihop.

Knast Halsnaes: 6,25

Lisa: 1,56 % + 0,78=2,34

Rei Halsnaes: 0,78+0,39+ 0,19+0,39=1,75

Lisa: 1,56

Angelique: 0 (Denna är inavlad på Angelique, men för Ingvar blir det 0 eftersom båda finns hos hans möderne)

Summa: 11,9 %

Men om vi då provar att kombinera Finja med Ingvar Halsnaes, så upptäcker vi att ingen av alla de individer vi räknat på tidigare finns hos båda. Alltså blir inavelsgraden i denna kombination 0.
Man kan alltså säga att i de här exemplen blev det så att när vi parade två individer med låg inavelsgrad så fick vi en högre inavelsgrad än när vi valde en hingst med högre inavelsgrad, för då blev det 0.

 

Riktigt hela sanningen är det inte, men jag hoppas att jag har fått några att fundera ett varv till, både innan man dömer någon och innan man väljer hingst. Om du funderar på hur mycket som är OK, så är väl den stora frågan för vem du menar. Börja gärna om och läs lite i början om det, för där finns lite tankar om detta - lätt att glömma när man börjar räkna. Och ta gärna hjälp av någon som kan råda och stötta dig i dina tankar - det finns bättre källor än sociala medier för sådana frågor. Lycka till!

 

Tack till berörda hästägare för att jag fick låna några bra exempel! Ifall ni undrar så har Finjas halvsyster ett föl efter Ingvar Halsnaes, och jag är sugen på att använda Kronos i någon kombination, men i år blir det nog inte.