stuterikry.blogg.se

 

Det var egentligen Peppe som kände den. Råkade lägga handen precis på rätt punkt och kände den på morgonen, precis innan vi skulle gå upp. Jag förnekade först, ville inte tro. Brösten är bara svullna nu - fel fas att känna. Jag hade ju varit på mammografi före jul, och jag brukade känna någon gång i månaden - som de rekommenderar. Men det var något där...

 

Jag fick en tid på vårdcentralen samma dag. Läkaren frågade när jag upptäckt knölen. Idag. Idag??? Vilken tid? Vid halv sex - svarade jag, utan att förstå frågans relevans. Detta var ju inte en akut skada, där skadetillfället spelade roll. Den hade säkert funnits en tid, oklart hur länge, men upptäckts idag. Halv sex? frågade han igen och skrev på ett block, hit och dit och åt alla håll. Han frågade inget om cancer i släkten, eller annat som kunde känts viktigt. Men för säkerhets skull frågade han en gång till om jag verkligen upptäckt den vid halv sex idag.

 

Han sa att jag skulle få en remiss för mammografi och punktion. Att den troligen var godartad, men vi skulle kolla. Jag som inte varit så orolig innan, mest glad att få tid fort gick hem förvirrad. Hade jag hittat den fem i halv sex eller halv sex, och vad spelade det för roll? När skulle jag få nästa undersökning?

 

Jag kollade min journal på nätet, men ingen tid där. Efter en vecka ringde jag till bröstmottagningen, för det var dit jag skulle få remiss enligt journalen. Då orkade jag inte med oron längre. Jag behövde få komma vidare, för att göra något om det behövdes. Innan tiden gick för långt, för tid är ju viktigt, om än kanske inte klockslag i detta fall.

 

Då fick jag veta att handläggningen var helt fel. Jag skulle inte till bröstmottagningen, jag skulle till mammografi. Jag borde ha fått en tid redan på plats på vårdcentralen, och det skyndsamt. Så ville jag ringa dit igen?

 

Jag ville inte det. För man kan inte ringa någonstans alls i vården. Man kan bara ringa, slå in sitt personnummer och telefonnummer, och sedan ringer de upp. Efter några timmar. Jag ville inte sitta med min frustration i några timmar. Så hon på bröstmottagningen ringde vårdcentralen (bättre att hon sa att de gjort fel, tänkte jag). De ringde tillbaka efter en halvtimme.

 

Jag fick en tid för mammografi två dagar senare. Den dagen mådde jag fysiskt illa, fast jag var frisk. Oron tärde. Min mor hade elaktartad bröstcancer när jag var barn. Skräcken kom tillbaka nu. Svårt att tänka klokt. Jag pendlade mellan det värsta och det bästa. Insåg också att det antagligen skulle behövas provtagning innan jag visste hur illa det var.

 

Jag fick visa knölen för sköterskan, och sedan var det dags för mammografi. Hon var lugn och trevlig, inte alls så sur som de som står och gör rutinundersökningarna. Det kändes redan lite bättre. Men klumpen i magen var ju kvar ändå, när jag strax var klar och skulle invänta ultraljud. De var sena, men vad spelade tid för roll. Just nu var detta viktigast.

 

Ultraljudsundersökning, dagens sista patient var jag. Upp och ligg, visa knölen och så på med gelen. "Det är en cysta", säger hon efter en kort undersökning. Jag fick själv se - en klar svart vätskefylld cysta. "Inget farligt, och den behöver vi inte göra mer åt. Eller det kan vi ju göra nu, om du vill." sa hon i nästa andetag. Innan jag hann svara, eller ens tänka vad jag ville så fortsatte hon: "Det är väl lika bra - en liten nål och så suger vi ut vätskan."

 

Jag är inte rädd för kanyler. Jag är rädd för döden, har jag insett. Vill inte bli sjuk på riktigt nu. Sticket var inget, och det var magiskt att se hur den svarta cystan sjönk ihop och försvann när vätskan sögs upp i slangen. När jag reste mig från undersökningen var den borta.

 

Och den mörka oron, klumpen i magen, skräcken var borta. Det var bara en varning, en påminnelse om att livet är skört. Denna gång var det inte på riktigt. Jag fick gå ut i sommaren, känna mig lycklig och frisk. Tacksam över livet, över ett så mycket bättre besked än jag vågat hoppas. Jag vet att det finns bra behandlingar idag, och jag vet att det inte behöver vara så nattsvart som jag målade upp i de värsta stunderna. Men jag är så glad att jag i varje fall just nu inte behöver dem. En nyttig påminnelse att vara tacksam för livet och ta tillvara på det. Och en tanke till dem som just nu kämpar för att få må bra.