Ge dig inte!
"Ge dig inte!" eller "Låt inte hästen vinna!" hur många gånger har inte ryttare och hästmänniskor fått höra detta? I alla möjliga sammanhang har jag hört det. Alltifrån hästar som inte vill låta sig fångas i hagen till helt andra saker som det kan vara svårt att få hästen att göra. Gå över vatten, hoppa ett hinder, göra en bra galoppfattning eller ja, nästan vad som helst.
Nästan lika många gånger har jag fått veta att fjordhästar är envisa. Eller i värsta fall dumma. Envisa eller dumma för att de gör som de själva valt, eller i vart fall inte det som människan tänkt. Människan som förlorade kampen.
Jo, jag har också träffat felhanterade fjordhästar, och felhanterade hästar av andra raser. Sällan är problemet att hästen vann. Oftare är problemet att den förlorade förtroendet eller motivationen, ibland båda. Ibland (oftare än människan tror) har den helt enkelt inte förstått. Vi är inte alltid så tydliga.
Och även jag har ibland tänkt fel. Tänkt att hästen måste gå in i transporten om man påbörjar lastning. Istället för att tänka att man kan ta det i etapper, som jag ser det nu. En fot på lämmen kan vara bra nog. Viktigare är att se till att avsluta bra. Och att vara noga med att belöna eller förstärka rätt beteenden. Inte så lätt, men det är det som gör skillnad. Jag tror inte att de i allmänhet är bråkiga, men att vi kan plocka fram fel saker.
Jag tänker att det man vill vinna är hästens förtroende och lust att samarbeta. Det blir helt uppenbart när det kommer till att fånga en häst i hagen. Det går inte att trötta ut den, eller inte låta den vinna. Jag kan i varje fall inte springa fortare och längre än en häst. Men jag kan oftast få den att vilja komma. Väcka dess nyfikenhet, belöna och uppmuntra steg i rätt riktning och försöka få den trygg. Om man menar på det viset så kanske jag vann, eller vi båda. Jag uppnådde det jag ville. Hästen fick belöning och kände sig trygg.
Det går inte att få någon större framgång med tvång annars heller. Vår styrka är varken snabbhet eller andra fysiska företräden. Men vi kan oftast vara smartare än hästen. Till och med smartare än en klok fjordhäst (det är nog det som förväxlas med envishet ibland). Och vi kan jobba med att få hästen att vilja göra rätt - då har vi verkligen vunnit något. Kanske till och med en vän, efter ett tag.
Självklart menar jag inte att hästen ska få göra vad som helst. Jag har en massa regler, som att de inte får gå ur boxen innan det ges klarsignal att gå, eller att även ute stå stilla tills jag säger att de får gå. De ska efter ålder och utbildning kunna allt möjligt - det är så mycket att jag inte ens tänker försöka rada upp det, och jag tror inte det behövs. Och det är viktigt med konsekvens - att få den respons man vill ha. Om jag inte får det så får jag fundera på hur jag ska ändra mig för att lyckas.
Jag vill se det som en konst att träna och utbilda hästen. Att vinna dess förtroende och vilja att samarbeta. Det är segern för mig, och det fina är att ingen är förloraren.
Man kan aldrig vinna en kamp med någon som man sedan ska samarbeta med, är en tanke som legat och grott ett tag men som fick ord för mig för några månader sedand. Man kan vinna ett krig men förloraren kommer inte att vilja samarbeta med en sedan. Det kanske inte är något problem när det är en störtad diktator, men det är ett problem i arbetsledning och hästträning.
Men nog finns det ett litet uns sanning i att inte låta hästen - ja kanske inte vinna, men få sista ordet?. Jag tänker att det är en fråga om att kunna kompromissa och anpassa sig, så att om det man från början hade tänkt sig inte går den dagen så att man i alla fall lyckas göra ett litet uns av det. Och att det är viktigt. Att man inte låter hästen få sista ordet, så tror jag att jag vill uttrycka det.