Klippa manen
Att klippa en fjordhästman är en konst, som tar ett tag att lära sig till fulländning. Och helt färdig blir man väl aldrig, för rätt som det är råkar man på en individ som är knepigare än andra. Både hur manen är och hur hästens exteriör är, påverkar utförande och resultat. Men det går ganska fort att lära sig grunderna, och jag tycker att det är smidigt jämfört med att rycka manar. Jag klipper ungefär var tredje vecka, och en vardagsklippning tar mindre än fem minuter per häst.
Ungefär så här ska det se ut - lägg märke till att även det sista av manen vid manken har en viss längd och ingår i den fina bågen.
Vad som är väldigt praktiskt är att när man väl fått en bra form på bågen så kan man följa samma mall vid nästa klippning. Alla hårstrån växer ju inte samtidigt, så man kan ana en linje precis där man klippte senast, och den brukar jag följa, om jag är nöjd.
Jag använder en vanlig bra sax, oftast en sax med långa skänklar. Den ska ha bra skärpa, så den får man inte låna till andra uppdrag....Jag har i många år använt saxar från Fiskars och är nöjd med dem. Jag vill helst att någon håller hästen, så att den står i "normal" ställning och med huvudet rakt fram (alltså inte böjd åt sidan). Att klippa på häst som har huvudet vid marken blir inte bra. Det funkar heller inte bra att klippa en nybadad man - man blir rätt besviken när det torkar och inte längre är alls lika bra.... Däremot är det perfekta klippvädret en lite grå dag med fukt i luften - då är det lätt att klippa.
Jag brukar stå på vänster sida och klippa bakifrån och fram. Om manen är bred klipper jag inte hela bredden på en gång, utan koncentrerar mig på formen först och tar sedan resten av bredden. Till slut går jag över och fixar det sista på höger sida. Vilken ordning och hur man gör detta, spelar säkert ingen roll.
Om formen ska ändras så börjar jag istället med det. Oftast siktar jag då in mig på mitten av manen och bestämmer var den högsta punkten ska vara, och börjar där. På så gott som alla hästar blir det finast med den högsta punkten rakt över bogspetsen eller mitt på halsens längd (i praktiken samma sak). Då kan manen få en fin svängd form i en jämn båge, som i det ideala fallet är jämnt rundad hela vägen. Det man uppnår med detta är att förstärka intrycket av en vacker överlinje. Man lurar också ögat lite och ger intryck av en lite längre hals.
Här kan man nästan ana att den som klippt utgått från den högsta punkten som är rätt placerad. Om man är superpetig så blev det kanske lite för rakt därifrån - med lite mer rundning hade det inte blivit en topp. Men även detta är en riktigt välklippt man.
För att klara det så är det viktigt att se till att ha kvar lite längd hela vägen ner till manken och inte klippa av det sista. Om man kortar där så ser halsen lite kortare ut och bogen lite brantare. Även de sista stråna, som ofta är lite bruna bör vara kvar. Kan vara svårt om man har täcke, men det gör skillnad.
När håren vid manken trycks ner av täcke eller utrustning så blir det genast svårare att få överlinjen på manen lika lång. För övrigt också bra klippt, särskilt främre halvan av manen.
Man bör också se upp med att inte klippa alltför kort bakom öronen. Det får inte bli som ett hack där, utan längden bör passa för att lagom glida över till luggen. Luggen klipper man förstås inte alls, utan det enda man behöver avgöra är hur mycket som ska vara lugg och vad som ska klippas som man.
Här har den högsta punkten kommit lite för långt fram och det är också kort klippt bakom öronen, vilket (lite oväntat kanske) kan ge intryck av grov ansättning av huvudet och en kortare hals.
Det är ganska vanligt att man ser att manens högsta punkt läggs längre fram än mitten. Jag tror att syftet är att ge intryck av resning och välvning, men effekten blir oftast att halsen ser tjockare ut (särskilt i framdelen) och även kortare, på grund av att manen lätt blir flack och lite låg i bakkanten då. Denna typ av klippning ser man säälan i Norge, och jag brukar inspireras av deras oftast skickliga klippningar.
Här är ännu ett exempel på hur den högsta punkten lagts framför mitten och manens form förstärker intrycket av kort, grov hals och brant bog.
I den traditionella norska klippningen är det vita och det färgade partiet lika långt. Jag tycker att det är snyggast också, och helt klart enklast dessutom... Om man vill leka med olika effekter så kan man visst göra det. Men på premiering och utställning tycker jag att inget är finare än en välklippt man i traditionell frisyr.
Jag visar några exempel på hästar som jag tagit bilder på i olika sammanhang. Syftet är inte alls att hänga ut någon, och jag har försökt hitta bilder där det inte är uppenbart vem det är. De är bara med som bra exempel på lite olika varianter. Var och en gör förstås som den vill. Och ibland får man inte till det helt som man vill. Ibland får man bara vara nöjd för stunden, om det ska bli något kvar;-)
Om man hade flyttat bak den högsta punkten och sparat ut man vid manken hade det varit lättare att se att denna häst har en lång och välformad hals. Med lite längre man hade det nog blivit ännu bättre (om det går - inte alla manar som funkar i den önskade längden...)
Jag slutar med ännu ett exempel på en väl klippt häst, och precis som alla här, också i gott skick.
Hade varit kul att försöka klippa en fjordhästman någon gång, men till att börja med hade jag nog blivit lite utskrattad ;) Övning ger färdighet sägs det dock!
Många fina hästar i det inlägget där!
Men vad tycker du om när man låtit bli att klippa en fjordings man, så att den blivit lång och liggande? Inte så ofta man ser det, men visst finns det. Till utställningar & till vardags.