Välkommen Rena!

 
Igår köpte vi en tysk ridponny. Hon heter Rena och är e. Bossanova u. Rica mf. Opal B. Hon är född 1996, brun och tilläggsregistrerad i Sverige som svensk ridponny. Så nu får vi prova att äga ännu en ponnyras (vi har hittills haft russ, new forest, welsh mountain, welsh och lånat shetlandsponny samt haft en okänd ponny, som såg ut som shetlandsponny (alla andra har haft full stam).
 
Fast hon är inte vald för sin ras, utan för vem vi tror hon är, och det är väl så vi valt alla våra hästar. En ridponny med ett ganska stort inslag av arabiskt fullblod var kanske inte det jag trodde att jag skulle köpa för att få Unni trygg i sadeln igen. Men nu tror och hoppas vi att det är det uppdrag som Rena ska utföra.
 
Unni föll av och bröt armen i juni 2015. Först fick hon inte rida, medan armen läkte, och sedan fick hon men ville inte. Vi hälsade på gamla ponnyn Cleo förra våren, och då red hon en liten stund på honom. Men sedan ville hon mer, inte ens sitta på medan någon ledde hästen. Hon har gärna varit med i stallet, och vi har pratat mycket häst. Men rida, nej.
 
Så för ett tag sedan började hon berätta om drömmar hon drömde på nätterna. Om snälla, trygga ponnyer som hon red och pysslade med. Hon reflekterade mycket och sa att egentligen hade hon tyckt om att rida, men hon hade inte känt sig trygg efter det som hände. Hon borstade och kliade hästar på kvällarna medan jag fodrade.
En dag sa Unni "Jag har gjort något man inte får". Jag kunde inte gissa. Det otillåtna var att gå ut i hagen, ta fram en pall och sitta upp på Muska. Med hjälm, men helt utan sadel och träns. Muska vilade utanför ligghallen, och Unni satt på hennes rygg. Ensam, ingen var hemma, och det visste Unni att man nog inte ska.
 
Men jag förstod att detta var stort och ett uttryck för att se om hon vågade det hon ville. Jag hade väl inte tänkt ha så brått att köpa ponny, men så dök en annons upp i mitt flöde på Facebook. Den berättade om en snäll och trygg förstaponny. Jag kunde inte låta bli att fråga lite mer, och det lät bra.
 
Men ville Unni ha ponny redan? Vi har pratat mycket om detta de senaste veckorna. Hon vill. I sin takt. Så igår åkte vi hela långa vägen till Bohuslän. Unni hade inte lovat mer än att prova att rida i skritt, om ponnyn verkade snäll. Hon satt upp och skrittade, var lite tveksam först. Ville först efter en stund trava, om någon höll i. Men det dröjde inte länge innan hon travade, själv, och hon log.
Så Rena fick följa med hem, efter en liten hälsokoll. Hon åkte exemplariskt. Nu får hon några dagar att bara känna att hon bor här, ta det lugnt, kolla in de andra. Mest intresserad direkt var Nye - han tyckte nog att det var en som han. I alla fall nästan. Jag hoppas hon ska trivas här, och att vi ska få bra dagar tillsammans. 
Allmänt Köpa häst
5 kommentarer
Anonym

Lycka till!
😃
Hälsningar
Björn D

Anonym

Lycka till!
😃
Hälsningar
Björn D

Svar: Tack!
Helena

Anna O

Det ser ut som en fin ponny och som att de passar fint ihop!

Jag tänker att det här har mycket att göra med det du skriver om i förra inlägget. Hur snäll en fjording än är så är det alldeles för mycket häst för att Unni ska känna att hon har kontroll över hästen. Den här däremot är ju precis lagom stor, hon räcker rejält ner med benen och har inte för mycket framför sig. Ja, jag vet ju inte vad Unni känner, men det är vad jag skulle känna om jag vore hon.

Personligen känner jag mig mycket mer osäker på en häst som är för stor än en häst med lite nerv. Jag vet inte om det uteslutande är psykologiskt. Men det spelar inte så stor roll, för man behöver ha psykologin med sig för att det ska fungera i praktiken. Man har ju fysiskt sett i alla fall inte kontroll över en häst - i praktiken bygger det på att både den och man själv litar på att det är människan som bestämmer.

Lycka till med många fina ridturer och pysselstunder!.

Svar: Jo, så är det nog för många av oss som inte har obegränsat med mod. Jag kan skratta när en fjording skuttar lite, men vill helst slippa det med en stor häst. Peppe tyckte jag köpte en för liten ponny, men jag sa att Unni kan inte ha något att växa i. Hon ska känna att hon är trygg nu. Och som jag ser det så är hon alldeles lagom. Unni är lång, men lätt, och det mesta av längden är i benen, så det stör inte hästens balans. Skönt att du också tycker det ser lagom ut. Rena är slutmätt 136 cm. Hon är ädel, och lydig och lyhörd för ryttaren, men verkar annars trygg. Trafiksäker, travar gärna långsamt om man vill det och springer inte iväg av sig själv. Även vid introduktionen i nya flocken har hon kört en mjuk och stillsam attityd, så det verkar vara så hon är. Och jag tror det passar Unni fint, för rider helst också mjukt. Vi tar en dag i taget, och först ska Rena bo in sig lite. Men jag hoppas vi har hittat en fin kompis.
Helena

Anita

Stilig :D

Svar: Tack! En fin gammal ponny är det. Och allra finast på insidan, tror jag.
Helena

Anna O

Det är ju inte precis en ponny att växa i, men å andra sidan kanske inte Unni kommer att bli så mycket längre heller? Och jag antar att ni inte har för avsikt att ge er ut på stora fysiskt krävande övningar. Hur mycket man stör hästens balans genom sin längd måste rimligen också påverkas av hur man själv balanserar. Långa män är ju ofta oundvikligen oproportionerligt långa till sina hästar, och då behöver man inte gå till extrema exempel som Lars Andersson och Herkules.

Folk bekymrar sig uppenbarligen över det här, men om hästen verkar nöjd och må bra så fungerar det säkert.

Svar: Nej, jag tror inte Unni växer så mycket mer på längden, men lite så hon kommer förbi mig... Och avsikten med Rena är mest mys, pyssel och skogsturer. Det tror jag säkert hon ska fixa och orka. Hoppning på tävlingsnivå är inget som vi har i sikte, och skulle det bli så är det dags för annan häst.
Helena