stuterikry.blogg.se

Tigrerade hästar - nog är det en konstig benämning? Särskilt om man tänker på tigrar, eller för den delen tigrerade hundar eller kor. Tigrerade hästar är prickiga. Till exempel leopardtigrerade. Inte randiga. som man kunde tro. Fast inte alltid prickiga heller. En del är förvillande lika en skimmel, i alla fallvind en hastig blick. Och andra kan likna en vanlig brun. Ibland...

Leopardtigrerade är ju bara det ett helt otroligt namn. Det här med benämningar och kunskaper om andra arter kan jag inte låta bli att fundera på. Hur blev det så här? Men de leopardtigrerade är i vart fall prickiga, så lite grann som en leopard då. Eller kanske mer som en dalmatiner? Eller helvit kan en homozygot leopardtigrerad också vara, åtminstone nästan. Hänger ni med?

Ok, vi tar det från början, men kanske inte helt till slutet. För det finns mycket att säga om tigrerade. Så vi får se hur långt vi når idag.

Tigrerade hästar kan alltså se ganska olika ut. Det säkraste sättet att känna igen en tigrerad häst är inte att kolla efter prickar, utan att se om ögonen har vit sclera, alltså vit senhinna runt iris, precis som vi. Oftast ser man också prickar runt mule, ögon och könsöppningar. De finns inte alltid från födseln, men kommer inom några månader. Randiga hovar är ett annat bra tecken, men finns inte alltid. Många tigrerade hästar har svag tagelväxt, men många undantag finns.

Efter hur tigreringen ser ut delas de upp i olika huvudtyper. Man kallar dem leopardtigrerade, schabraktigrerade, snöflingetigrade, melerat tigrerade och minimaltigrerade. Exakt hur samma individ ser ut varierar över tid, och en del är enfärgade under flera år innan det kommer fram prickar. Detta är vanligt på snöflingetigrerade.

De leopardtigrerade är som Lilla gubben i Pippi Långstrump (fast den hästen var målad i filmen och inte äkta). Alltså prickiga på vit botten. Prickarna speglar hästens grundfärg. Men en leopardtigrerad svart kan också ha en del bruna prickar. De kalkas kanelprickar. Om de är homozygota för tigeranlaget föds de ofta helvita och får sedan ganska få färgade prickar. En del har en större färgad fläck förutom de små prickarna.

Snöflingetigrerade är ungefär tvärtom. Alltså vita prickar, oftast små som snöflingor (dvs mindre än hos leopardtigern), spridda över hästen, som huvudsakligen annars visar sin grundfärg. Om man inte kollar efter sclera och andra tigertecken är det lätt att missa att en ung snöflingetigrerad faktiskt inte bara är t.ex. brun. Men precis som alla andra hästar har förstås de tigrerade också en grundfärg, och i princip kan tigeranlaget kombineras med vad som helst. Tyvärr hade jag ingen bra bild på en snöflingetigrerad, men benämningen är talande.

De schabraktigrerade har fått benämningen efter att den är vit på kors, länd och rygg. Ibland ända fram till manken. Oftast är det ett vitt fält med färgade prickar, om den är heterozygot. En homozygot kan däremot ha et helvitt parti över bakdelen. Ofta blir det vita partiet större med tiden. Och de kan vara melerade på framdelen också.

Men sedan finns det också de som är bara melerat tigrerade. De melerat tigrerade kan samtidigt vara prickiga, men framför allt är hårremmen melerad. Om de har prickar kan de vara färgade eller vita. Men de kan också vara bara melerade. Då ser de mer ut som en avblekbar skimmel,  men medan en skimmel oftast är ljusast på huvudet, så har de melerat tigrerade nästan alltid mycket pigment på nosryggen. Här gäller det igen att uppmärksamma tigertecken. Men precis som en avblekbar skimmel så ljusnar de ofta med tiden och är bara lite melerade som unga. Jag sa inte att detta var lätt, va?

Först en melerad tigrerad, som är mest bara melerad, sedan en som också är tydligt prickig:

 

Till sist finns minimaltigrerade, som inte har andra vita hår än eventuella vita tecken. De har dock vit sclera och är prickiga runt könsöppningar och eventuellt randiga hovar. Lätt att missa, förstås. Om man vet rasen så kan det vara en ledning. Tigrering förekommer hos russ, knabstrupper och appaloosa samt en del raser till. Det är en av få färger som inte är godkänd hos shetlandsponny, men finns hos en del andra små raser. Eftersom färgen inte funnits hos fler traditionella svenska raser än russ så är många ovana vid de olika varianter som finns. Inte så lätt att lära, men helt klart spännande! Och inte så enkelt för id-kontrollanten, men en fördel är att man slipper rita av prickarna, eftersom de ändå varierar över tid.