stuterikry.blogg.se

På min födelsedag precis före midsommar öppnade jag ett mejl. ”På grund av allt som har kommit fram bifogar jag detta brev till dig” stod det. I den pdf som följde med fanns en reklamation och krav om ersättning på 130.000 kr. Det stod också ”Om det blir en tvist kommer det både att bli dyrare och även dra ut på tiden”.

Jag blev helt tagen på sängen. Och jag blev så oerhört ledsen och sårad. Jag kände mig anklagad för att ha försökt luras och det fanns skrivningar om att felet funnits redan vid köpet, och underförstått att jag nog vetat det också.

Många fel har jag, och kanske är en alltför stor ärlighet ett av dem. Men luras gör jag inte. Jag gör verkligen allt för att berätta allt jag vet om varje häst som säljs. Och jag vill att det ska bli bra för alla. Detta tog mig därför väldigt hårt. Jag rasade ner i ett svart hål. Hela midsommarhelgen var förstörd. Jag kunde plötsligt förstå hur man känner sig när man går ut och hänger sig. Det hade alltid känts otänkbart förut, trots olika händelser i livet. På natten låg jag och funderade på det, mer än en natt.

Jag tänkte också på om det funnits några som helst tecken under de år jag ägde hästen. Kunde jag ha anat detta? Och varför valde de denna approach? Min upplevelse var att vi på alla sätt försökt se till att allt skulle bli bra. Jag hade också fått information om hästens skada, och jag hade ägnat timmar i telefon åt att diskutera, trösta, försöka råda om bästa åtgärder i det läge som var. Jag hade tagit kontakt, frågat hur det var. Så varför välja advokat och hot innan något annat provats?

De köpte hästen efter en mycket noggrann klinikbesiktning i höstas. Allt var väl, och även så kallad exportröntgen. I köpekontraktet stod att detta skulle göras, och att ytterligare undersökningar kunde göras om det upptäcktes fynd som behövde utredas ytterligare. Däremot skulle det inte göras fler röntgenundersökningar än just exportröntgen, om det inte var några fynd. Detta på grund av att sådana undersökningar ofta är svåra att tolka, och många veterinärer avråder från röntgen av rygg och nacke om det inte finns klinisk misstanke. Detta kan man förstås tycka olika om, och det går ju välja att köpa en häst där fler undersökningar görs, om man vill. Men möjligheterna är oändliga och garantier finns ändå inte med levande varelser.  En bra undersökning är en väldigt bra grund. Så vi hade enats om detta, och både köpare och säljare var med vid besiktningen, som dessutom gjordes av en veterinär som jag inte kände innan.

Under hösten och vintern har vi hållit kontakt, och Ella åkte dit och gav lite råd om ridningen mm i höstas. Utan att ens ta betalt för detta. Allt har varit bra och hästen till belåtenhet. Vi fick bara positiva rapporter.

Men när den varit i nya hemmet nästan ett halvår fick hästen kolik. Den behandlades först hemma och kom sedan till djursjukhus. Förutom att ha kolik så hade hästen också symtom på vinglighet. Koliken blev bra, men vingligheten bak var kvar. Jag och köparen hade kontakt flera gånger om detta. Inget sådant hade synts förut hos köparen, och inte hos oss heller. Jag undrade om hästen kanske hade rullat och råkat skada halsen i samband med koliken. De kan ju bli rätt våldsamma då.

Så småningom gjordes en CT. Det fanns en förträngning i bakre delen av halskotpelaren, och det fanns små artrosförändringar i halsen. Jag var inte övertygad om att dessa båda saker hängde samman. Artros av detta slag finns det mer än en fullpresterande häst som har, och skadan mot ryggmärgen kunde mycket väl vara akut. Frågan var om den kunde läka ut eller inte. Svårt för mig att bedöma på distans.

Vi hade som sagt mycket kontakt, och en bra dialog som jag uppfattade det. Jag hade inte förväntat mig att det utan förvarning eller ett försök att lösa detta i samförstånd och samarbete skulle få ett brev med hot om tvist, och alltså rättegång. Det kändes väldigt olustigt.

Jag begärde och fick journaler, även om slutet av dem verkade saknas. Jag fick så småningom svar på i alla fall en del av mina frågor, och kunde konstatera att hästen inte var försäkrad till fulla köpeskillingen, utan hade del av beloppet som full försäkring och del av beloppet bara som livförsäkring. Synd att han inte dog av koliken, hann jag tänka när jag läste det…

Jag hade sålt en häst som vi fött upp och hanterat så bra vi kunde. Han fick med sig brev med redogörelse för allt vi visste om honom, och han besiktigades ordentligt. Han var frisk i nästan sex månader hos nya ägaren – det fattades bara någon dag.

Men eftersom köparen var privatperson så var det min sak som säljare att bevisa att skadan inte funnits innan köpet. Trots träningar för tränare några gånger, genomfört godkänt treårstest och en grundlig besiktning, så kunde jag inte känna mig säker på hur ett utfall vid en tvist skulle bli. Jag har läst hårresande historier, och det lär vara på gång att konsumentköplagen ska ändras, eftersom det blir väldigt fel. Men där är vi inte än.

Och framför allt mådde jag väldigt dåligt av alltihop. Inte nog med att den fina hästen hade drabbats av en tråkig skada, som ju var nedslående nog. Att bli anklagad ovanpå det kändes tungt. Och det var saker som var väldigt svåra att förstå. Ena stunden skriver köparen att hästen är farlig på grund av sin vinglighet. I nästa stund ifrågasätter hen om det verkligen är alternativet avlivning som är det rätta när papperna ska in till försäkringsbolaget. Jag förstod inte det riktigt.

Vi föreslog en lösning, som godtogs, och där jag betalade ut 35.000 kr, och så får köparen göra vad hen vill. Det är fruktansvärt mycket pengar för en häst, som jag faktiskt inte gjort vinst på, utan som kanske bara i bästa fall betalt sina kostnader innan detta hände, då priset var 115.000 inklusive moms. Men det är väldigt mycket mindre än vad en tvist skulle kunna dra iväg till. Och det är förstås mycket mindre än 130.000.

Och framför allt kände jag att jag inte orkade mera. Köparen skriver så hurtigt att vi hittat en lösning som vi båda är okej med, och att vi nu ska gå vidare. Gå vidare absolut, men OK – nej, det tycker jag inte. Verkligen inte. Snarare betala och glömma och tänka att pengar är en värdslig sak. Han har rätt i det, Karlsson på taket. En värdslig sak. Det är det andra som var värst. Alla känslorna. 

Jag får se om jag vågar sälja häst till privatperson igen med nuvarande lagstiftning. Just nu känns det inte så. Men jag har i alla fall kommit så långt att jag igen kan gå ut till hästarna och känna glädje, och jag vet att jag mår bra av att vara med dem. Ett slag funderade jag på att ge upp alltihop. Men jag tycker om mina hästar, och de ger mig så mycket. De flesta jag har sålt har också fått det bra, och jag har haft glädje av dem även som säljare. Och jag tycker ju om att föda upp hästar, att försöka ge dem en så bra start jag kan. 

I år säljer jag ingen häst. Vi får se ett annat år. Jag har tagit mig upp ur det svarta hålet, och jag vill inte dit igen. Jag begär inte att du ska förstå hur det var. Detta är min berättelse. Jag har kanske lärt mig något, och jag vill inte att det ska vara misstro som blev min lärdom.