Så självklar på något sätt
Jag hörde någon säga att vissa hästar är liksom självklara. Allt är enkelt och roligt med dem, och de är genuint bra. Det är inte gott om dem, men när en sådan korsar ens väg - då vet man.
Då vet man att det är självklart att den hästen ska vara hos mig. Man vet att den kommer ge glädje och vara underbar att vara med. Och det lyser om sådana hästar på ett alldeles särskilt och självklart sätt. Oftast är de också bra till både bruksändamål och till avel.
Jag tänker att jag har haft turen att ha fått två sådana avelsston, som dock inte var födda i min ägo. Jag tänker på Muska och Ljosefin. Två helt fantastiska ston.
Jag menar att även Aska är en sådan häst. Hon har Muska som mamma och Ljosefin som farmor, så varför inte? Hon var så självklar redan som litet föl. När hon var ett år gick hon in på premieringen och hämtade priset till dagens bästa svenskfödda häst med en trygghet som är få förunnad, speciellt när man bara är ett år, och alla andra hästar är på väg bort.
Jag kom att tänka på detta när jag dräktighetsundersökte Aska i helgen. Hon tuffade med mig ner med sina vanliga långa, raska steg. Brynje kom fram runt knuten bakom stallet, och jag tyckte hon kunde stanna och spana in honom lite. Ifall hon var brunstig. Det tyckte Aska var onödigt. Hon var inte sur, men inte intresserad.
Så det var klart att hon var dräktig. Det hade hon ju redan sagt. Det var ju det vi hade bestämt. Ser på bilden att datumet är felinställt på ultraljudet. Men annars ser det bra ut!
Jag vet att det trots allt inte är självklart att jag får två föl till våren. Men nu finns det chans, och de bör dessutom födas ganska nära i tiden. Det skiljer bara en vecka mellan Finjas och Askas sista betäckningsdatum, så det kan bli vem som helst som kommer först. Jag tror att hon kommer att vara en bra mamma också, min fina häst.
Snyggingen!
Toppensto