Lördagsgodis
Vi brukar skoja om att vi ger hästarna lördagsgodis. Fast det är inte speciellt gott, och jag tror ingen av dem längtar. Och det är inte ens helt säkert att de får det på just lördagar.
Fast det är det som är meningen. Benämningen uppkom bara för att kunna minnas att ge det, ungefär en gång i veckan. Jag pratar om extra selentillskott. Vi ger ett mått per häst en gång i veckan, oftast på lördagar, och framför allt under denna period på året när stona är högdräktiga.
Vi ger mineraler med selen året om, dagligen. Alltså både på bete och under vintersäsongen. Det borde i princip räcka, men det är svårt att vara säker. Av flera skäl. Dels kan man inte säkert veta hur varje häst verkligen får och äter sin dos. Ännu svårare att kolla är vilka andra ämnen som konkurrerar med upptaget. Man vet ju att så är fallet för många mineraler, och en del annat.
Högdräktiga ston har extra stort behov, eller kanske ska man säga att de har extra behov för att kunna ge tillräckligt till sitt föl. Om fölet föds med brist blir det svagt, får svårt att resa sig och kan dö i värsta fall. Graden av symtom kan variera och kan likna andra sjukdomar.
Jag slarvade lite med selentillskottet förra vintern. Tänkte att det räckte att vara noga med mineralerna och att alla verkade äta dem bra. Och det kanske funkade bra.
Men jag kan ändå inte släppa tanken på hur vi fick jobba med att få Ina att börja dia. Hon var pigg och alert redan från början, men lite trög och orkade liksom inte leta klokt efter spenen. Fast Finja hjälpte till massor. Till slut lyckades vi hjälpa henne rätt. Sedan funkade allt bra.
Det kanske inte alls berodde på selenbrist. Men jag har inte råkat ut för det innan. Då har jag varit noga med mitt lördagsgodis. Och det skulle kunna bero på det. Så nu delar jag ut en skopa per häst varje vecka på fodret. Inte för mycket, det är inte bra, men så mycket att det ska räcka, speciellt som de ju får mineraler. Jag hoppas ju på två pigga föl!
