stuterikry.blogg.se

 

Att prova ut en sadel är inte helt lätt. Och det är viktigt. Både för ryttaren och hästen. Visserligen minns jag min egen ungdom då alla hade allroundsadel enbart, och man köpte en sadel utan att fundera så väldigt mycket på hur den passade. Så länge den inte tryckte på manken var den OK, eller så ungefär...

 

Unni hade Denvers gamla hoppsadel till Mercedes så länge han var kvar hos oss. Den var gammal och väl använd, men passade och fungerade bra. Men vi tyckte att den skulle få följa med Denver när han såldes. Så då stod Mercedes utan hoppsadel.

 

I samma veva upptäckte vi att dressyrsadel inte längre låg så bra. Det var även i det fallet samma sadel som hon haft till Denver, en Prestige Hippos dressage. Den började glappa bak. Vi bytte till Finjas dressyrsadel, en Crown, och den låg bra på hästen. Unni var inte superförtjust, fast den sadeln är min absoluta favorit, men hon kunde stå ut (med lite klagomål).

 

Vi kom fram till att hoppsadel var mer prioriterat, och dressyrsadeln fick duga, för att köpa två sadlar var lite häftigt på en gång. Vi provade ett par olika begagnade sadlar från privata säljare, men ingen passade, så den vägen kändes svår. Vi bokade en sadelutprovare som kunde komma hem till oss, och det kom även ett annat ekipage. De andra lyckades hitta en sadel de gillade.

 

För Unnis del blev det så att sadeln låg bra på Mercedes, men den var för liten för Unnis långa ben. Flera sadlar hamnade i bakvikt, precis som vår egen Pessoa-sadel, men det fanns en som låg i bra balans. Tyvärr hade de inte med någon större än 17 tum, fast vi skickat bilder och berättat hur lång Unni är och hur stor hästen är.

 

Men vi fick löften om att om vi bara bytte upp till en likadan i 17,5 så skulle allt bli toppen. Både Unni och jag försökte ifrågasätta detta, men fick inte mycket gehör. En 17,5 Equipe skulle det vara. Efter ett tag kom den och jag fick hämta den i butiken, och fick löfte om att få prova och kunna lämna åter, när jag förklarade att vi inte kände oss bekväma med processen som varit.

 

Sadeln låg fint på Mercedes (förstås), men Unni upplevde ingen större skillnad mot den hon provat. Antagligen skulle det behövts mer framskurna kåpor. Jag skickade bild till butiken som sa att det såg bra ut. Men Unni tyckte inte det kändes bra. Och jag tyckte inte det såg bra ut. Så vi lämnade tillbaka den.

 

Åter på ruta ett... En massa mil senare, men ingen sadel. Orken att börja om var på noll, och jag köpte ett sadelunderlägg som skulle lyfta sadeln i bakkant. Jag gillar egentligen inte en massa sådant trix, men tänkte att det var värt att pröva, åtminstone tills vi hunnit hitta något. Min Pessoasadel vill jag ju egentligen ha själv, men det är Ok att låna ut en tid. Och vidden var bra - annars hade det förstås inte gått.

 

Med underlägget blev det bättre. Sadeln låg i balans, men Mercedes stora bogrörelser sköt den lite bakåt i hoppning. Så nästa steg blev att inköpa en förbygel - har aldrig haft en sådan innan, och jag började känna mig långt ifrån den vanliga vägen att hitta en sadel som helt enkelt ligger bra.

 

När vi hade passat in förbygeln, såg det faktiskt bra ut. Och tränarens spontana kommentar på senaste hoppträningen var att nu ligger ju sadeln jättebra - både för häst och ryttare. Så vi kör på ett tag så här, och tar tag i sadelköp när vi har ny inspiration.