Välja bett till unghäst
Hur hittar man rätt bett till en unghäst? Vilket som är rätt bett är olika för olika individer, och jag har genom åren provat lite olika, men alltid varit noga med att ha milda bett i rätt storlek.
När jag började med hästar fick jag alltid höra att ju tjockare bett ju snällare. Tjocka, långa tvådelade tränsbett var det vanligaste, och det jag fick lära mig. Efterhand märkte jag att det kunde bli för bra. Ett tjockt bett som inte får plats i munnen blir ju inte bra.
Jag bytte till tredelade som mitt vanliga val. Det formar sig bättre i munnen och blir inte lika lätt an vinkel som trycker upp i gommen. Många hästar trivs fint med dem. Vi har också flera som är lite tunnare, typ bridongbett, och ett sådant är Desoletts favorit.
Aska är, precis som de flesta av sina syskon, en väldigt lyhörd häst. De går på små hjälper för både hand och skänkel, och de kan bli störda av en massa skräp-information när ryttaren inte är stadig och tydlig. Muska red vi på ett vanligt tredelat och med mjuk hand fungerade det. Vi provade samma typ till Henja, men bytte snart till ett oledat bett, som gav henne arbetsro. Även Finja (som ju inte är släkt med Muska och inte lika känslig) har gått väldit bra på ett oledat tränsbett..
Jag började med ett tredelat tränsbett till Aska. Det fungerade OK, och mycket bättre än för Henja, men det märktes att hon blev störd när bettet inte låg stilla. Vi kompletterade med en remontgrimma, och då blev det bättre. Så reds hon i somras och så gjorde hon sitt bruksprov.
I höst tog jag bort nosgrimman, och det var just ingen skillnad, så varför ha något som inte behövs? Men på tömkröningsträningen med Anders Eriksson började vi prata bett. Han är ju intresserad av det, och det var ett bra tillfälle.
Vi bytte till ett oledat och lite tunnare bett. Man kunde se direkt att det gav mera ro. Hon var inte orolig eller spänd innan, men ingen tvekan om att hon valde det oledade. 12,5 är rätt storlek för henne, och det har jag både på det tredelade och det oledade.
Men vi tog det ett steg till och tog på kapson istället. Förstås gick det jättebra att tömköra med den också. Lite annan känsla för mig, men jag såg ju att jag inte störde min häst lika mycket.
Så nu varvar jag kapson och oledat bett när jag rider och tömkör. Att jag kan rida henne nästan utan hjälp av tyglarna är ju inte så svårt att förstå, men att tömköra med minimala signaler till en kapson är en viktig påminnelse. Om vi lyssnar på våra hästar så lyssnar de på oss.
