stuterikry.blogg.se

Kommer du ihåg Dimmalimms unghästvårtor på nosen? Hon hade ett par små när hon flyttade till oss i februari (översta bilden). De blev fler och fler och i maj var de många, stora och fula. Några blödde lite. Jag tänkte att det är nog början till slutet. 14 april såg det ut så här, alltså efter ungefär två månader, och riktigt fult, men snart skulle det bli bättre, hoppades jag.

 

Så blev det. I ganska snabb takt försvann de största och fulaste, utan att lämna spår efter sig. I helgen hade de sista försvunnit. Nu är mulen slät och sammetslen som man ju vill att den ska vara. Och inget behövde vi göra. Det är bra att det finns saker som försvinner av sig själv. Då kan man stå ut med att det tar några månader. 20 maj såg det ut så här, och nedanför ser du en fin mule utan vårtor en vecka in i juni.

 

Men, för det finns ett men. Ungefär samtidigt såg jag de första prickarna på Inas nos. Nu verkar det vara hennes tur...