stuterikry.blogg.se

När jag ser det i backspegeln förstår jag att Brimi blev sjuk redan på lördagen då hon var precis två veckor gammal. Då blev hon påtagligt vek i kotorna, nästan björnfotad, trots att hon varit helt normal när hon föddes och fram till då.

Jag hade aldrig sett ett sådant förlopp innan, och jag funderade mycket på orsaken. Kunde det vara mineraler, kanske selen? Det verkade otroligt med tanke på hur noga jag varit med det. Eller kunde det bero på att hon var ett av de mest snabbväxande föl jag haft? Finja hade massor av mjölk och hon drack och växte.  Hon var inte halt, och hon var pigg, så jag avvaktade.

I samband med detta blev hon någon dag senare också bred i framstället och lite hjulig. Men inte halt och fortfarande pigg. Sedan kom en värmebölja med nästan 30 grader och på tisdagen kom Ella hem och hittade Brimi medtagen, flåsig och lite vinglig.

Vi tog hem henne till stallet. Kunde det vara värmeslag? Hon hade legat i gassande sol. Efter en stund i stallet lugnade sig andningen lite, men den var fortfarande extremt snabb. Tempen var 38,6, naveln lite svullen och med en liten droppe var, men inget extremt. Jag tolkade bilden som en allmän infektion, ofta kallad fölsjuka och behandlade med penicillin och antiinflammatoriskt (flunixin). När vi släppte ut henne ett par timmar senare var hon lite piggare och tog ett par små skutt till och med. Det kändes lovande.

Penicillinet fick hon två gånger per dag och nästa morgon var hon inte pigg, men bättre än dagen innan. Hon diade, men vilade mycket och hon gick ”som med clownskor” där slutet av steget blev överdrivet och hastigt i slutet. Som lite full eller okontrollerad, men såg inte full ut i ansiktet, fast rätt trött. På kvällen var vi tillbaka i utgångsläget – då hade det antiinflammatoriska gått ur. Jag började bli allvarligt oroad och tänkte att hon kanske är död nästa morgon. Hon fick samma behandling som kvällen innan, kompletterad med trimsulfa, eftersom det inte verkade ge sig. Nu var tempen 39,5 – alltså högre än innan vi började.

Hon var inte död på torsdagsmorgonen, utan nästan som morgonen innan. Alltså lite bättre än på kvällen innan, men väldigt trött. Hon gick och lade sig snabbt, men diade ännu. Det var tydligt att det inte hade vänt. Men hon levde åtminstone.

Redan kvällen innan hade vi pratat om blodprov. Men detta var kvällen den 5 juni och en långhelg med fyra dagar utan vettig postgång väntade. Det skulle inte komma fram prover innan hon var frisk eller död tänkte jag. Jag skulle vilja kolla både infektionsbild och kolla anaplasma – en fästingburen infektion. Men vi tog inga prover, för det kändes meningslöst i rådande läge.

Jag pratade med en kollega mitt på dagen. Vi diskuterade anaplasmamisstanken, och jag kände att det var för mycket som stämde för att inte prova det halmstrået. En annan kollega tyckte tempen var för lite förhöjd för att tro på detta. Men jag tänkte att navelinfektionen kunde vara en följd av att anaplasma satt ner immunförsvaret. Symtom med feber (om än för lite?), hög andningsfrekvens utan hosta eller snor och vinglighet/konstiga symtom från benen stämde bra på anaplasma.

Så jag fick tag på en kollega som hade en flaska tetracyklin hemma (det hade inte jag), men innan dess hade hon fått densamma behandling som förut ännu en gång. Först tidigt på fredagsmorginen fick hon sina tetracykliner. Efter moget övervägande valde jag att spruta det i muskulaturen i korset, trots att rekommendationen på häst är att ge i blodet. Men jag kände att det var knepigt att lyckas lägga det rätt, och jag vågade inte ge lugnande, så jag gjorde som man gör på kalvar (och det fungerar bra). Och så tänkte jag att jag inte ville få en svullnad i halsen, som kunde störa diandet.

Fyra timmar efter första dosen gnäggade hon mot mig och sträckte upp huvudet med en vakenhet jag inte sett på flera dagar. En timme senare plaskade hon i vattenbaljan – fölet som bara lagt sig flåsande. Och visst; hon andades ännu snabbt, men bättre. Och hon var mycket piggare.

Efter ett dygn fick hon andra dosen, och nu var andningsfrekvensen ungefär halverad. Man kunde bara ana ”clownskorna” i rörelsemönstret, även om hon ännu var vek. Och hon var betydligt piggare.

Hon fick tre doser och sedan slutade jag behandla henne. Hon var då nyfiken och alert, men hon blev fortare trött an normalt. Under de följande dagarna har orken ökat mer och mer. Nu är hon inte längre vek i kotorna, utan normal och rör sig normalt. Andningen är också i det närmaste normal.

Och hon svullnade lite i halsen av penicillinet (det kan nog bli en böld av det), men det märks inget alls där jag sprutat tetracyklin. Jag tänker att hon behöver tid att återhämta sig fullt ut, så hon åker inte iväg någonstans, inte ens för betäckning av mamman som var planerat. Men jag tror att snart är hon helt frisk. Och det känns fantastiskt! Idag är hon fyra veckor, och jag hoppas få många fina år med henne. För det kommer bli svårt att skiljas från henne, men det visste jag ju redan innan hon blev sjuk...