stuterikry.blogg.se

Ibland blir det inte alls som man tänkt. Drömmar och förhoppningar krossas. Och fast man inte vill så måste man ta ett beslut som man inte alls vill. Bara för att man måste, för att det är ens plikt som djurägare.

Dimmalimm lever inte längre. Igår fick hon sluta sina dagar på ett litet lokalt slakteri.

Det är förstås inte alls det man tänker sig när man har en trevlig ettåring. Dimmalimm hade ett temperament som charmade de flesta. Nyfiken och positiv, lättlärd och ville alltid vara med.

Men någon gång i juli började hon klia av sig man och svans. I början var det inte så illa. Med lite omvårdnad och pyssel med bland annat Horsol så blev det bättre. Jag tänkte att jag nog oroade mig i onödan. Hon fick insektsmedel och det verkade rätt lugnt.

Innan visningen i augusti började hon dock klia av sig mer. Bakre delen av manen försvann nästan helt. Lite mer av svansen också. Men huden var inte förtjockad, och även om hon kliade lite, och väldigt gärna ville rulla sig, så hade jag ändå hopp. Jag funderade på om jag skulle stryka henne från visningen, men kom överens med uppfödaren om att åka ändå. Hon fick beröm för gott skick, men domaren funderade lite över att halva manen saknades. Men totalt var behåringen OK.

Fram till då var hon blank och fin, men bara några dagar senare började hon klia massor. I veckan efter kom först några sår och sedan fler och fler. Längs mankammen, på korset, på huvudet… Och hon rullade sig, gnodde mot träd, skrapade sig med hoven och bet sig. Hon bjöd in fölen att klia henne, väldigt mycket.

Fast hon ville vara med oss så avbröts även de pratstunderna av att hon kliade sig. Hon mådde inte bra, och ett tag tappade hon hull också. Ingen lokalbehandling hjälpte. Cortison ville jag inte ge till en ettåring. Det var inte längre någon tvekan om att hon hade utvecklat sommareksem. Huden var förtjockad och veckig på halsen, det fanns massor av småsår och det mesta av manen var borta. Dimmalimm mådde inte bra.

Ja, det är klart. Vi hade kanske kunnat behandla henne och med hjälp av installning, täcken och mediciner kunnat lindra och hanka oss fram till senare i hösten när knotten ger upp. Och troligen klarat vintern fint. Men sommareksem är en kronisk allergi, och i sin grava form far hästarna illa. Risken var stor att det skulle komma tillbaka ännu värre till våren.

Jag har sett många med lindriga och måttliga eksem, och jag har sett några få med kraftiga. Jag har aldrig sett en ettåring med så uttalade symtom och sådan klåda. Klåda är ett lidande som jag upplever att en del inte förstår vidden av.

På Island har de inga sommareksem, för de har inga knott. Men de tvekar inte att avliva hästar som inte fungerar eller inte mår bra. En del tycker det är krasst. Jag tror att det oftast är väldigt bra för hästarna.

Att jag nu valde att ta det svåra beslutet att avliva Dimmalimm betyder inte att det var lätt, eller att jag inte var ledsen. Det var hemskt. Men som min man sa ”Det är synd, men det är nog ändå bäst. För henne.” Nu har jag bara minnena kvar.