stuterikry.blogg.se

När vi inte kunde se någon positiv utveckling i hur lätt det är att lasta Mercan, bestämde vi oss för att vi måste tänka om. Visst har vi alltid kunnat lasta henne, efter kortare eller längre tid, men man kan inte säga att det gått bättre och bättre.

 

Det är väldigt enkelt att säga att hon är dum, stoig, envis eller något annat. Och man kan tycka att hon har åkt massor i livet, så vad är det att bråka om... Men det hjälper ju inte... Och om vi säger att den största hästen inte har den största hjärnan, så kanske det är dags att vi börjar använda hjärnan. Att använda musklerna för att lasta 600 kg funkar ändå inte bra...

 

Och då kunde vi se att hon var spänd, tyckte det var obehagligt. Hon spände sig i kroppen, och ibland kom ett typiskt "rädd-häst-sprak-ljud" ur näsborrarna när vi lastade. Om jag lastade med hjälp av press (och det betyder inte att slå eller härja - bara en tydlighet och säga åt henne att gå in) så kunde det gå bra, men nästa gång var det snarare värre. Löjligt och fegt - kanske det, men det är hennes upplevelse som räknas.

 

Med tanke på att även Aska haft problem och inte ville följa med hem en gång, så ville Peppe kolla hur hemskt det är att åka transport. Jag sa att jag redan testat - för många år sedan vid Lojsta hed - och det var gräsligt, fast det gick jättesakta. Efter det brukar jag säga att det är konstigare att det går att lasta hästar igen när de åkt en gång. Och jag brukar tänka på hur jag kör. Jag har blivit mer och mer noga med att köra mjukt, med mjuka svängar och inbromsningar, genom åren.

 

Han ville dock veta om det var något extra illa med just vår transport, något som hänt och lät illa kanske. Så till sist fick han åka en liten bit, fast jag sa att det är olagligt. Han blev inte nöjd innan. Men det behövdes inte många meter innan han sa att det var förfärligt. Skakar, skumpar och låter massor...

 

Och en sak som vi inte redan visste upptäckte han. Överluckan till baklämmen hackar och slår. För den sitter inte fast, utan bara stängs ner, så den glappar och låter illa bakom hästen. Det går att spärra den, och kanske kan den räcka - vi har redan börjat med det. Det är lite krångligt för spärren är på insidan, men det går.

Sedan började vi om med träningen. Man behöver träna lastning, kanske mer än många tänker sig. Vi återgick till min unghäststrategi, fast Mercan borde kunna detta. Att belöna och få hästen att förstå vad som leder till belöning.

 

Jag började med att tro att kraftfoder inte är tillräckligt som motiverande faktor för en häst som får en rejäl skopa varje dag ändå. Morötter och äpplen fick det bli, skurna i små bitar. Äpplen tänkte jag skulle vara extra gott, och den riktigt bra belöningen. Och det fungerar bra - är uppskattat - men till superprestationer vill Mercan ha banan. Bra, då vet vi det!

 

Unni har tränat lite trick med henne. Lägga huvudet på sned kunde hon redan, och gör nu på kommando. Hon kan också kliva sidvärts bredvid Unni och lite andra små trick. Så vi tog med oss arbetssättet till transporten. Unnis fickor laddade med godis och Mercan i grimma.

 

Varje steg framåt på lämmen och in i transporten belönades med en bit morot eller äpple. Efter en stund backade hon ner, kom inte hela vägen, men var redo prova igen. Ungefär som det kan vara när vi lastat innan. Men det var tydligt att hon ville ha godis, ville komma åt mera äpplen. Hon testade att lägga huvudet på sned, och hon testade att lyfta hoven och sätta ner den på samma plats - ingen utdelning. Då provade hon andra framhoven, upp och ner - inget godis.

 

Hmm, man kunde se att det inte passade vår drottning. Hon blev sur. Hit med godiset! Ingen reaktion alls av Unni, som bara väntade. Då kom det ett steg, ett litet, men framåt, och snabbt kom belöningen.

 

Mercedes började ställa frågor. Hon kollade reglerna. Och man kunde se att hon började ana hur de var. Vi lastade henne fyra gånger på en kvart, stängde om henne två av dem, och sedan var vi nöjda.

 

Några dagar senare gjorde vi om det, i mörker. Då testade hon att bli världens längsta häst med bakbenen kvar på marken. Men det ingick inte i tricket, så efter lite olika test av saker som inte lönade sig, gick hon ett steg fram. Och så ett till och ett till och var snart inne. Nästa runda gick nästan direkt. Man kunde se att hon började slappna av. Dagen efter var det enkelt. Ingen lång häst alls. Upp med bakbenen redan innan första äppelbiten kom fram. 

 

Det är roligt att se när det känns bra att samarbeta. När hästen köper konceptet och tycker att det är värt att jobba för det vi erbjuder och blir mer och mer trygg. Vi är inte klara, det kommer ta tid att ha detta helt på plats, men jag tror att detta är rätt väg. Vi jobbar förresten med Aska på samma sätt, men hon springer in lite kvickare, och hennes träning fokuserar just nu på att klara lastning i andra miljöer med störning. Hemma är det lätt, tycker hon.