Ta vara på tillfället
Man kan ha en plan för sitt ridpass, och ibland blir det så. Ibland blir det delvis annorlunda, men det kan bli bra ändå.
Efter förra veckans dressyrträning med Aska tyckte jag att en lugn skrittrunda kunna vara lagom. Unni och Humle traskade med oss, och det var intressant att Aska gick på bättre och stadigare när hon var först än när de var bredvid eller före. Men trevligt med sällskap i alla fall.
Jag tyckte också att det var bra med sällskap när jag valde att rida på vägen, eftersom Aska inte är så trafikvan ännu. Som unghäst blev hon rejält stressad en gång när vi ledde henne och det kom en traktor med stor och tung vagn och den åkte förbi med väldigt höga motorljud och högt varv i uppförsbacken. Det gick bra, men hon tyckte det var obehagligt. Det tyckte Ella och jag med då...
Sedan har det gått fint, men det är relativt få möten med andra trafikanter som vi har råkat ut för. Så det kändes tryggt att ha med sig Unni och Humle som moraliskt stöd.
Och vi hade inte kommit så många hundra meter iväg innan det kom en bil. En liten röd bil kom farande i kurvan. Men Humle och Unni hade hamnat på efterkälken då han skulle nosa och kissa, så vi hade inget moraliskt stöd, och jag tänkte att det går nog bra ändå.
Det gjorde det verkligen. Bilen stannade minst 50 meter innan den kom till oss, och föraren stängde till och med av motorn. Så jag travade mot dem, för att inte låta en så snäll person vänta i evighet. Tänkte att det var en bra signal till Aska med - att trava framåt signalerar att jag tycker det är tryggt. Vi saktade av när vi var nästan framme och skrittade förbi. Jag vinkade till föraren och klappade om Aska. Bilen stod kvar tills vi var säkert 50 meter förbi också, först då startades motorn - vilken underbar människa på vägen!
Vi väntade in vårt sällskap och Aska fick lite godis, och sedan fortsatte vi bortåt. Aska kollade förhoppningsfullt på alla sidovägar som såg spännande ut, och till slut red vi in i skogen på stigar som var mjuka och härliga, och där hon aldrig varit förut. Med spetsade öron klev hon fram mellan stenar och grenar, och det märktes att hon gillade det!
Farten mattades lite när vi vände hemåt igen. Hon hade gärna travat som omväxling, sa ho sedan, men vi fortsatte skritta. Testade att stanna och backa ett par steg - det gick bra. När vi svängde in på gårdsplanen hemma gjorde jag halt vid soptunnan, öppnade locket ett par gånger och berömde Aska. Sedan red jag fram till pallen som jag suttit upp från, och styrde in mellan den och en skottkärra. Det blev trångt, men det fungerade, och vi gjorde halt och jag krånglade mig ner till pallen igen. Bra att passa på att göra lite oväntade och olika saker i all enkelhet.
Så en alldeles vanlig skrittrunda som gav tillfälle att träna på diverse. Att det blåste hårt bekymrade inte Aska, och förutom blåsten hade vi fått en massa bra saker att träna på, och allt hade gått finfint.