stuterikry.blogg.se

När det är mörkt och geggigt och vinder ylar runt hörnen, och man släpar och sliter med skottkärran för att få fram foder och bort gödsel, då undrar man ibland varför man håller på med hästar. I november kommer det ofta mer än en sådan stund.

 

Men sedan börjar ljuset komma tillbaka, och plötsligt är det en sådan dag som man vet precis att man inte kan vara utan hästarna. En dag som ger energi och ett leende som går från öra till öra. Det kan hända även i dåligt väder, bara för att hästarna är så bra. Men om det också är soligt och lovar att våren är på väg - då är det helt enkelt en må-bra-dag!

 

I lördags var en sådan dag. Det var lugnt och soligt nästan hela dagen, som gjort för en dag ute med hästträning. Och inget annat stod på agendan, så det var bara att sätta fart och njuta av tillfället.

 

Vi började med att åka till ridhuset så att Unni fick prova att hoppa Branco. Det blev en fin erfarenhet, och den har jag berättat om tidigare i veckan i inlägget "Tack för lånet!".

 

Sedan åkte vi hem, tog en frukt, och så ut och koppla släpet. Jag lastade Aska och åkte en runda med henne. Även det har jag redan delat med mig av i "Om och om igen".

 

Komna så långt var det dags att fixa lunch, fast vi varit rätt tidigt uppe. Unni matade hästarna och jag lagade mat till oss. Efter att vi ätit var vi redo för att ge oss ut igen.

 

Unni och jag red ut tillsammans, på Aska och Mercedes. Det är sällan jag får den äran, och det har i så fall varit med Desolett. Men nu känns Aska så stabil att vi inte trodde att Mercan skulle kunna smitta av sig med fjant.

 

Det kunde hon inte heller. Aska tog gärna täten och vi gav oss av i rask skritt, och efter en stund blev det trav. När vi hörde en bil stannade vi på infarten till en åkerväg, och lät bil med hästtransport passera. Aska har bara mött vanliga bilar innan, men det var inga bekymmer här.

 

Sedan kom vi till en sträcka där Mercan ser spöken överallt. Unni brukar ha en del jobb att komma vidare. Men Aska fortsatte i täten, fast hon aldrig varit där förut. Jag märkte på henne att hon var lite spänd, för hon bajsade tre gånger, men fortsatte framåt lika frimodigt ändå, så man kunde knappt se det. och faktiskt verkade hon nästan besviken när vi sedan vände hemåt igen. Aska minskade tempot lite, men Mercan frustade nöjt, och hade faktiskt inte tramsat alls.

 

Unni kände för att galoppera hemåt, men jag röstade på trav, eftersom jag inte hade lust att möta en bil i galopp på hemväg. Det var nog bra, för det prasslade till rejält i skogen, ganska nära oss, när vi travade på, och i trav hände inget mer än att Aska kikade till.

 

Lite längre fram kom vi till en skogstraktor vid kanten. Vi hade sett den inne i skogen förut, men nu var det dags att lasta av alla stockar. Nästan framme satt jag av, för jag tänkte att det var onödigt att utmana ödet när stockar lyftes av alldeles bredvid där vi skulle passera. Unni satt kvar på Mercan, och vi tog oss förbi lugnt och säkert.

 

Jag fortsatte leda tills vi var framme vid vårt bete, där Unni har fixat några naturhinder. Jag höjde upp dem till lagom höjd efter att de tagit en första runda, och när de hoppat klart satt jag upp igen. Jag kom på att det har jag nog aldrig gjort i skogen förut på Aska, men det var liksom självklart för henne. Förnöjt frustande hästar bar oss hela vägen hem nerför backen med solsken i blick.

 

Efter en så skön runda kände vi inte för att gå in. Så Mercan fick lastträna lite - enkelt. Och sedan tog jag in först Brusali, som efter en stund kände sig ensam, och Brimi fick komma med in. Båda blev avborstade - superskönt i fällningstider - och tränade på att lyfta hovar - duktiga! Sedan fick Brusali gå ut först och Brimi blev ensam en stund. Jag passade på att påminna båda om att öppen dörr inte betyder gå - bra att träna på att vänta och att få lov. Tråkigt sa de båda två, men sedan direkt OK, och de är verkligen både snälla och lättlärda.

 

Hela gänget stod vid grinden och kikade och hoppades på ännu mer kul, men trots en liten stund kvar till solnedgång fick det räcka för den dagen. Och det är inte bara hästarna som hoppas på mera - förstås! Kanske bjuder inte den kommande helgen på lika härligt väder, men man kan hoppas på bra och roliga dagar ändå.