Retkompisar
Ygne och Fägre hade lagom börjat leka när Fägre blev sjuk. Under några dagar blev det ingen lek alls. Han var för trött och slak. Och han såg mindre och mindre ut.
Men behandlingen hjälpte bra. Ganska snart kom den pigga blicken tillbaka, och han började galoppera för sig själv igen.
Och så började de leka igen. Snart var de nästan oskiljaktiga. Sprang och busade, tuggade här och där, och cirklade runt varandra. Fägre började se stark ut igen, och han började växa så att det nästan syntes.
När jag slutade behandlingen tyckte jag att han verkade frisk. Men det är ju ändå alltid oroligt om det ska komma ett bakslag. Jag tittade oroligt efter minsta tecken på något sådant.
Men istället såg jag att det var Fägre som igen och igen bjöd in till lek. När Ygne inte hängde på susade han med glada krumbukter alldeles själv. I varje fall så länge som han hade publik - det var ingen tvekan om att han visste att någon tittade.
Och nu är de världens bästa retkompisar. Utmanar och bråkar, men på ett snällt sätt. Och sedan står de och kliar varandra länge länge. Jag kan sitta och titta på dem nästan lika länge. De är helt oemotståndliga.
