Tävling som träning
Så jag åker gärna ut på en tävling och ser det som en träning. Alltså vi tävlar inte mot de andra, utan vi tävlar mot våra egna träningsmål. Det minskar stressen för mig, som är alldeles för mycket tävlingsmänniska för att egentligen gilla att tävla (läs: att stå ut med att förlora). Och det ökar chansen att hästen får med sig en bra erfarenhet till kommande tävlingar.
Med just det målet - att få med sig en bra erfarenhet och ha en bra dag - åkte Aska och jag till Åsens cup i bruksridning i lördags. För två år sedan var Desolett och jag där, och vi vann då. Förra året krockade det med en hopptävling för Unni och Denver, så vi kom inte iväg. Men nu bestämde jag mig för att ge Aska en första erfarenhet på en lite mindre brukstävling.
Hon fick nya erfarenheter redan på parkeringen. När vi hade kollat läget och kom tillbaka till transporten var Aska ganska otålig därinne. Det fanns en massa barn och barnvagnar och diverse runt omkring, och när de kommit iväg lastade vi ur och sadlade. Det kändes bättre att hon gick med Peppe och betade medan jag gick banan.
Banan var juste och inte alls särskilt svår. Faktiskt tror jag att Desolett och jag hade kunnat rida den straff-fritt om vi hade haft lite flyt. Men nu var det inte Desolett utan en oerfaren unghäst jag hade med mig. Hon nästan hetsåt när hon betade, och hon tittade med stora ögon på nordsvenskar och ardennerhästar som kom. När fjordhästen Pajas kom så tittade hon noga ifall det kanske var någon hon kände, men det var visst inte det...
Peppe gissade att vi skulle ha minst två U på rundan, och det kändes inte otroligt. Men jag bestämde mig för att satsa på max ett, och gärna inget, som vårt mål. Men först av allt en bra upplevelse.
Bryggan var första hinder och rätt hög. Aska tänkte nog inte gå så nära att det fanns en chans att kliva upp på den. Men hon ändrade sig och stod som ett ljus både vid av- och uppsittning till och från bryggan. Hon fick klapp och en morot innan vi fortsatte - det var som sagt viktigare att detta blev en bra träning än vilken placering vi fick.
Plattan hade vi inte tränat, och den klev hon förstås förbi. Presseningen var läskig, men efter en tvekan bestämde hon sig och skyndade över med långa kliv. Duktig häst. Klapp och godis igen, men det räckte inte för att få henne helt avspänd, förstås.
Ryggningen i vinkel var ganska bred, men rätt lång. Svårt backa bra när man är spänd, så vi kom ungefär halvvägs när det började strula. Jag gjorde ett försök att få ordning på det, men där kom ett U. Vi får träna mer på att backa, helt enkelt.
Sedan gick det bättre. Vänding i trångt utrymme gick lite hastigt, men helt OK - duktig tjej! Hon skrittade på och verkade slappna av mer igen. Vi kom vidare genom banan i bra samförstånd.
På flytta föremål tänkte jag att nu kom spökena åter, då det var en stor grön hink att flytta, som banans sista hinder. Aska tittade fundersamt på den. Men efter en tvekan som nog kändes mer än den syntes, så klev hon fram och nosade på hinken. Jag kunde ta den och flytta den utan minsta problem.
Jag var helt nöjd med Aska när jag satt av och klappade om henne. Hon hade genomfört och vi hade bara ett u på en bana som för vår del lätt hade kunnat bli både två och tre sådana.
Jag sadlade av och Aska fick beta medan vi åt vår medhavda lunchlåda och tittade på de andra. Fjordhästen Pajas, som debuterade i grenen, gjorde en riktigt fin runda. Grattis till det!
Jag fick veta senare att han vann, men vi kände oss rätt nöjda och trötta i värmen, så vi lastade och åkte hem innan vi fick resultaten för att Aska inte skulle bli alltför trött. Hon parkerade en stund bakom transporten, och jag lät henne stå där tills det var lugn och ro på parkeringen. Då klev hon på, och vi åkte hem, en erfarenhet (eller många) rikare. Vi blev sist i tävlingen, men hade vunnit alla våra mål.