stuterikry.blogg.se

Jo, jag höll. I alla fall nästan hel är jag. Lite skrap på hakan och i pannan och ont i vänster arm. Men inte värre än så, ungefär. Grus precis överallt, och så här såg det ut efteråt på banan:

 

Så snabbt kan det gå från wow till platt fall....Jag red en riktigt bra och härlig dressyrträning med Aska i tisdags. I onsdags hann jag inte rida, men Aska fick skor efter att ha varit barfota hela vintern. Och jag såg fram emot att träna ännu lite mer.

 

I torsdags var en fantastisk marskväll. Soligt, lugnt och milt, även om himlen skvallrade att det kunde bli kallare framåt natten. Jag kom fram till att jag hann rida efter kvällsmat och innan hästfodring. En så fin kväll kunde man ju inte missa!

 

Aska svarade med en gnäggning och kom sedan i trav när jag ropade. Jag borstade, kratsade hovar och sadlade på. Vid grinden stod Desolett och Brimi och kliade varandra när vi gick iväg. De njöt också av kvällen.

 

Aska kändes jättefin. Med mig, lydig och alldeles lagom. En stund i skritt, flyttade och gjorde fina halter. Och så trav, gick lite snabbt, men efter en liten stund var hon med och svarade fint för minsta halvhalt. Hon stod blickstilla lydigt innan uppsittning, och var verkligen precis som jag vill.

 

Tänkte att vi tar galopp tidigt idag. Det blev rätt direkt, och hon var nöjd och galopperade på. Vi lade en stor volt, och mitt på banan hände något. Aska dök på nosen och så gjorde jag. Jag gick ut och tittade på spåren dagen efter och hittade en grop där hoven sjunkit en decimeter och gjort ett hål (som inte funnits synligt innan). Hon hade nya skor sedan dagen innan, men hade inte alls känts snubblig eller obekväm med dem. Så det var nog bara otur att hon klev precis där landningsbenet i galoppen hade mycket tyngd och sjönk.

 

Jag landade snett framför henne, mest på vänster axel och delvis på ansiktet. Spottade grus och kände att det gjorde ont i vänster överarm mest. Aska kom upp, och jag låg kvar en kort stund och kände efter. Det var nog inget brutet, eller armen? Armen hängde längs sidan, och det kändes inte bra alls att lyfta den.

 

Jag såg att Aska hade klivit i tygeln och inte visste hur hon skulle göra. Så jag reste mig, pratade med henne och gick ett par steg till henne. Jag kunde knappt röra vänster arm, men lyckades knäppa upp tygeln och få loss den från frambenet.

 

Jag kände mig vimmelkantig, och letade upp telefonen. Ringde Peppe, som var inne, och bad honom komma. Han och Unni kom, tog hand om Aska och sadlade av i stallet. Jag gick in och vilade, medan Peppe tog fodringen. Skönt att ha snälla Peppe som kunde hjälpa. Köra skottkärra kändes omöjligt just då. 

 

Efter bara några minuter kändes det bättre. Armen var inte av, och jag var inte snurrig längre. Bara mörbultad. Så jag klädde på mig jacka och skor igen och tog ut Humle. Efter en lång promenad kändes det rätt OK. Ont i armen, men kunde använda den. Borstade tänderna och spottade grus igen.

 

Länge sedan jag föll av. Inget att precis längta efter. Minns inte senast det hände. Och så typiskt att kraschen kommer på släta marken på ridbanan hemma. Men det gick OK, och vi kommer igen. Redan nästa dag red jag ett pass igen, en kort stund på banan. Det gick bra, helt ok. Vi hittar snart wow igen, tänker jag!