stuterikry.blogg.se

När döden kommer oväntat är vi oftast inte beredda. Det är svårt att möta döden, men allra svårast när man inte känner sig redo, när man inte hunnit säga farväl. Döden är sorglig även när den är en befriare och välkommen, men en del av sorgen har man då kunnat klara av redan innan.

 

I fredags kväll fick jag ett samtal. Min far hade dött. Han skulle fyllt 90 till midsommar, och han hade flera sjukdomar. Men han var helt vital mentalt och vi såg fram emot att han skulle få åka hem från sjukhuset efter helgen. Han hade fått behandling och svarat bra. Han hade ätit kvällsmat och sedan lagt sig för att vila. När personalen kom ett par timmar senare fann de honom död. Han hade somnat för att aldrig mer vakna.

 

Jag berättade för min familj. Sedan satte jag mig och bara tittade framför mig. Sorgen, chocken och fina minnen blandades i en märklig röra. Jag bestämde mig för att lägga mig, trots allt. Min man höll om mig, och han somnade efter en stund.

 

Jag låg vaken länge. Jag var inte förberedd på detta. Inte nu, inte så snart. Vi hade pratats vid dagen före. Han hade dåligt med batteri i sin telefon, för han hade glömt att få med sin laddare till sjukhuset. Så samtalet blev kort, vi stämde av att allt var OK och skulle höras en annan dag.

 

Den dagen kom aldrig. Och vi kanske hade pratat om allt vi behövde, sagt det mesta. Utom farväl då. Och förstås att jag redan flera gånger tänkt ringa, för att säga något, eller fråga. Bara några dagar tidigare hade Unni och jag intervjuat honom om hans minnen av andra världskriget som var hennes skoluppgift. Han delade sina minnen och berättade länge.

 

Jag tänkte också mycket på alla minnen. Så många fina minnen av en far som betytt så mycket. Hur jag gick med honom till Vången för att titta till kvigor. Hans hand var så stor att jag höll i ett finger, hans stora varma händer. Hur jag var med och fodrade och mjölkade, lärde mig om djuren och naturen. Alla växter han kunde namnen på.

  Musella som treåring (tror jag) tillsammans med mig

Jag tänkte också på om jag verkligen skulle åka på min tömkörningskurs nästa morgon. Kunde jag det, ville jag det? Och hur skulle det bli? Men så tänkte jag på hur det var han som lärde mig köra häst, ledde Musella medan jag fick hålla i tömmarna och lära mig köra samtidigt som hon kördes in. Det kan låta konstigt, men det fungerade.

Jag blir nog aldrig en så bra kusk som han var, men jag vet att han gladdes åt att vi delade hästintresset. Och att jag även låtit nästa generation få prova att köra i skogen - det som han verkligen kunde till fulländning (hans häst Dag gick själv ut med lasset med tömmen upphängd när han fått visat vägen en gång). Så jag bestämde mig för att åka på kursen, för jag tror han hade önskat det. Och det blev bra. Jag delar mer om det imorgon.

 

Av honom fick jag lära mycket. Han var en förebild på många sätt. Och av honom fick jag Muska, kanske den mest speciella och kloka häst jag haft. Och som i sin tur har gett mig Aska. Jag gav honom en mugg med bilden av mig och Aska, och den vet jag att han var väldigt glad för.

 

Det går inte att skriva allt här, men jag har mitt i sorgen så många fina minnen. Tårarna blandas med vackra minnen.

Och så tänker jag att även om vi inte var redo, inte hann ta farväl, så fick han dö precis som han ville. Han slapp ha ont och fara illa. Han fick somna in lugnt och stilla. Nästan som i Bo Setterlinds fina dikt, som jag vet att han tyckte om. Så här är den:

 

Det gick en gammal odalman

och sjöng på åkerjorden.

Han bar en frökorg i sin hand

och strödde mellan orden

för livets början och livets slut

sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.

Det var den sista dagens morgon.

Jag stod som harens unge, när han kom.

Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång !

Då tog han mig och satte mig i korgen

och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.

Bo Setterlind, "Dikter från San Michele"