stuterikry.blogg.se

"Du var mig en manhaftig en" sa en äldre manlig kund när jag efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen var klar med avhorningen av hans alldeles för stora kvigor. Han hade själv inte gjort någon nytta alls, och det var han nog inte i kraft att göra, så han hade kallat in förstärkning, som tyvärr inte var till mycket större hjälp.

 

När dessutom rep och inredning var av sviktande kvalitet och brast vid kvigornas protester, så var det nog tur att jag var lite "manhaftig", och såg till att trycka upp kvigorna mot väggen. Jag tryckte snabbt i dem varsin rejäl dos lugnande och kunde få jobbet gjort en liten stund senare. Och det var ingen tvekan om att kunden var både nöjd och lite imponerad.

 

Så jag valde att tolka omdömet "manhaftig" som beröm, för det var nog avsett så. Typ "som en riktig karl" tänkte jag, eller varför inte "kvinnor kan"?

 

Så här på kvinnodagen passar det bra att fundera lite på sådana saker. Numera är veterinäryrket ett kvinnodominerat yrke, och i min årskurs var vi nästan 90 % kvinnor. Men de som tog examen när vi började var ungefär lika många kvinnor som män. Så skiftet kom fort, och även när jag kom ut i yrkeslivet var det många som var vana vid att veterinären var en man.

 

Speciellt i lantbruket har det varit tydligt. Jag har i de allra flesta fall bemötts väldigt bra, och jag trivs toppen med lantbrukare som kunder. Men jag har också mötts av ifrågasättande på grund av mitt kön.

 

Mer än en gång har jag mötts av tvivel om jag är kapabel att klara upp en besvärlig kalvning. Jag är ändå hyfsat lång och med långa armar, vilket helt klart underlättar. Och genom att mina armar inte är så långa brukar jag kunna arbeta med båda händerna för att lösa ett felläge, vilket inte alla män klarar. Så med teknik, kunskap och vilja har det oftast gått bra. Faktiskt handlar det mer om kunskap och teknik än om kraft. Men visst kan det vara tungt ibland.

 

En av de kunder som knappt var beredd att ta emot mig, för det var väl ändå ingen idé (ungefär så sa han), gav mig ändå en chans. Och jag fick ut kalven, och tänkte inte så mycket mer på det sedan. Det hade ju hänt förr... Men nästa gång samma lantbrukare ringde på jouren var han inte sämre än han sa "Jag blev glad när jag hörde att det var du som gick jour. Kan du komma och hjälpa mig med ett livmoderframfall nu?"

 

Jag tänker också på en annan kund, där jag slet med en tuff kalvning en påsk. Han hade inga åsikter om mig som hjälp vid kalvningen, och han till och med skickade med en älgfilé som tack för bra jobb mitt i natten. Ett par veckor senare frågade han mig om när min kollega skulle vara tillbaka för han hade en hingst som behövde kastreras. Jag hann inte svara förrän han själv kom på sitt misstag, och började ursäkta sig och sa något om att han tänkte att det kanske inte var ett jobb för en kvinna. Jag log och sa att det är mycket smidigare än att dra ut kalvar på nätterna, så jag kan fixa det med.

 

Skickliga veterinärer finns det av båda könen. Och bra personer för en massa andra jobb med. Men varför är det fortfarande så att kvinnor ska behöva bevisa att de kan i så mycket högre grad? Och varför är det bra att vara "en riktig karl", men "en riktig kärring" är något helt annat? 

 

De flesta kvinnor tjänar mindre än sina män. Fast i vår familj är det tvärtom. Ändå får jag med mitt orange kuvert förslaget att min man kanske kan överlåta en del av sin pensionspengar till mig. Verkar dumt, eftersom hans prognos ser sämre ut än min...

 

Vi har en bit kvar till ett jämställt samhälle, som för mig är att vi är lika värda även om kvinnor inte blir som män. Kvinnor är ju bra som de är, och män med, för det mesta. Men när kommer någon att säga att "Värst vad du var bra och kvinnohaftig!" till en man? Fast det kanske inte är något att önska heller, förresten.