stuterikry.blogg.se

Det är hårt att bli anklagad för brott. Jag tror att det är extra tungt att bli anklagad för brott mot djurskyddslagen. En mardröm för alla djurägare som försöker sköta sina djur så bra som de kan. Om man trots goda avsikter hamnar i det läget förstår jag att det är jobbigt.

Jag tänkte på det när jag läste kommentarerna till mitt blogginlägg ”Vilken är din sanning?”. Mer än en djurägare hade fått föreläggande från tillsynsmyndigheterna trots god djurskötsel och fina djur, för att kontrollanten hade uppfattat att det fanns en skaderisk eller liknande. Rätt eller fel, men jag kunde läsa in att det hade känts jobbigt, riktigt jobbigt.

Oftast har länsstyrelsens personal rätt i sina bedömningar. Men inte alltid. Och det kan vara tufft att som vanlig människa, ovan vid juridik, att få rätt, och att orka stå upp för sin rätt. Även om man inte är dömd förrän man är dömd, så är det lätt att det känns annorlunda. Kanske också uppfattas så av många. Och det var ju ingen tvekan om att de i programmet buntade ihop alla som på något sätt fått anmärkningar eller anmälts för åtal, som om alla var skyldiga, redan dömda.

Det påminde mig om en försommardag för två år sedan. Det var en vacker morgon och jag red Desolett på ridbanan, tränade dressyr. Morgonen var så fin som bara en majdag kan vara, och jag njöt av att rida min snälla häst. Jag hörde att en bil stannade och tänkte att Peppe är hemma, så jag red vidare. Men de kom till ridbanan. De hade blommor till mig, en stor härlig bukett.

Det var ett tack, ett tack från hjärtat som inte gick att missta sig på. För att jag hade ställt upp och vittnat, vågat stå upp för vad jag tyckte var rätt. Och vi hade fått rätt, lantbrukaren var friad av domstolen. Åtalet om brott mot djurskyddslagen var undanröjt, trots en mycket segerviss åklagare och djurskyddsinspektör. De hade innan förhandlingen gjort klart att om de inte vann så skulle de överklaga, för detta var ett viktigt och tydligt fall.

Det tyckte jag med, men av precis motsatt orsak. Detta var inget brott mot djurskyddslagen, inte alls. Och när domen i tingsrätten kom så gick de inte vidare med överklagan. Domen var välskriven med tydliga domskäl och lantbrukaren friades helt.

Jag har tagit med mig känslan från den dagen, där jag stod med min häst och blommorna på vår ridbana. Jag visste att detta var alldeles speciella blommor, som stod för den enorma lättnad att efter en lång, lång tid av oro och vånda vara frikänd. Friad från ett allvarligt brott, och ett brott som är lätt för andra att uttala sig tufft om. Det hade varit en lång och svår tid för den åtalade, och nu friade personen.

Det hade börjat redan långt tidigare, i september 2015. På slakteriet hade veterinären där konstaterat att en ko som kom från gården var högdräktig och de misstänkte att mer än 90 % av dräktighetstiden hade gått.

Det är inte förbjudet att slakta en högdräktig ko. Man kan tänka mycket om det av etiska skäl, men faktum är att det som är förbjudet är att transportera en högdräktig ko. Detta kan vara ett lidande, då en högdräktig ko är skör och tung. Att avliva en högdräktig ko är sällan aktuellt, för man vill ju att hon ska få sin kalv och leva vidare. Men om det sker så är det inget lidande för kalven, som somnar in av syrebristen när mamman dör.

Man får transportera (och alltså också slakta) kor fram till 90 % av dräktighetstiden, men inte längre. Eftersom kor i snitt är dräktiga ungefär 280 dygn, betyder det att man inte får transportera dem senare än 28 dygn före beräknad kalvning. Hemma på gården får man slakta kor (för egen konsumtion eller för att avliva) när som helst. Att man oftast inte gör det är en annan sak.

I det aktuella fallet hade kon transporterats på dygn 249, alltså 31 dygn före beräknad kalvning. Man kan undra varför hon skickades till slakt så nära inpå kalvning, och svaret var att lantbrukaren hade gjort en missbedömning och trodde att kon inte var dräktig. Hon hade seminerats en enda gång (249 dagar innan transporten), så det var ingen tvekan om fostrets ålder.

Och hade han vetat att hon var dräktig så hade hon inte alls åkt till slakt, men nu fanns det saker som gjorde att slutsatsen om detta blev fel. Sådant händer av lite olika skäl ibland, och är förstås sådant som ska undvikas, och som alla vill undvika. Det som gjorde detta fall speciellt jämfört med många andra var att fostrets ålder var mycket väl dokumenterat och det var yngre än de 252 dagar som man brukar ha som gräns. För mig betydde det att det inte var ett brott mot djurskyddslagen. Det var en ko som slaktats av misstag, dumt för gårdens ekonomi, men inget lagbrott. Att göra något dumt är en sak. Att bryta mot lagen en annan.

Här drev dock djurskyddsinspektören och åklagaren en annan linje. De hävdade att man måste lägga på en säkerhetsmarginal på dessa dagar, och att denna marginal borde vara minst 10 dygn till. Ingen vet ju exakt vilken dag en ko kommer kalva.

I den svenska versionen av EU:s transportförordning står det 90 % eller mer av ”dräktighetstiden” medan det i de engelska och franska texterna av samma regel står ”expected gestation period” och motsvarande på franska. Domstolen tog fasta på detta, och på mitt vittnesmål om att den tid som fastställts i reglerna också tagit höjd för att en del kor kalvar före den beräknade tiden, och en del senare.

Jag trodde när jag polisförhördes som expert om detta under 2017 att saken skulle läggas ner. Jag tyckte att reglerna var tydliga, och det är brott mot regler man kan straffas för. Men processen gick vidare och åklagaren valde att väcka åtal.

Så det blev rättegång, förhandling i tingsrätten, 2,5 år efter händelsen. Redan det förfärligt – att må dåligt av detta, av oron över att dömas, att ha gjort fel, att ses som en dålig djurägare, och att vänta i 2,5 år innan det blev klart.

I domskälen står: ”Flera av vittnena, bl.a. Helena Kättström som tingsrätten bedömer vara mest insatt i transportfrågor av de som hörts, har uppgett att den beräkning som försvaret gjort gällande försäkrar att även de kor som kalvar tidigare än genomsnittet är i skick att transporteras.”

Det kunde tagit ännu längre tid att få denna process överstökad, om de överklagat. En tingsrättsdom är inte prejudicerande, så kanske hade någon tänkt att det vore bra att få det prövat i nästa instans. Men redan det här steget kostade staten över 54.000 som ersättning för den tilltalades rättegångskostnader. Till det kommer förstås alla kostnader för domstolen och länsstyrelsen samt polisens utredningsarbete.

Jag tänker att det var skönt att det stannade där. Det är hårt att sitta på den åtalades plats – det är ingen tvekan om det. Och jag tror att man känner sig väldigt liten när man ska argumentera mot åklagare och djurskyddskontrollant i sin roll som vanlig djurägare. Men det går att få rätt, och man är faktiskt inte dömd förrän man är dömd. Det är viktigt att vi minns det.