Det bästa modet
Mod är ofta bra att ha, men det allra bästa modet - det är tålamodet. Speciellt när man håller på med hästar, men ofta annars också. Lätt att tänka, inte lika lätt att leva upp till.
Aska är en modig och härlig häst, och många nya situationer hanterar hon otroligt bra. Men hon är också känslig, vilket oftast är väldigt positivt, men ibland gör det svårt. Som med lastning.
Något har gjort att hon tycker det är obehagligt. Vi fick ett riktigt bakslag när hon inte ville följa med från en träning i vintras. Jag fick hämta henne dagen efter, och då gick det snabbt att lasta.
Sedan har vi jobbat med det, och vi har tränat massor av lastning hemma. Det går fint och direkt nästan jämt. Vi åker också och tränar, ofast en gång per vecka, plus till en del tävlingar och annat. Ibland går det lätt att lasta borta också, ibland sämre. Framför allt blir det svårt när det är en massa störningar. Är det lugnt så går det oftast fint. Och trenden är att det går bättre och bättre. Jag åker ensam på träningar och har lastat så gott som direkt de senaste gångerna.
Kanske har all lastträning med lastbilen bidragit. Jag tänkte att det skulle vara lätt att lasta i den. Det var det med Brimi som klumpade in direkt, och jag kunde stänga om henne. Plättlätt.
Det tyckte inte Aska. Hon blev misstänksam och spänd. Så vi har jobbat på det stegvis. Från ett par fötter på lämmen till in i bilen med frambenen och successivt även bakbenen in. När jag tycker att det går för sakta fram och sätter tryck på henne backar hon ur. Låser sig i inåtvänt läge och ser ledsen ut.
Jag förstår om någon säger att hon är envis och dum. Fast jag kommer också säga emot. Hon vill väl, men hon vågar inte. Jättedumt kan jag tycka. Men vad hjälper det? Det är bara hon som bestämmer vad hon tycker är farligt. Mitt uppdrag blir att visa och övertyga att det är OK. Av någon anledning tror hon inte riktigt det. Jag vet inte varför, och jag har funderat, men får väl aldrig svaret.
Och jag tränar på tålamod. Med tålamod och beröm så tar vi oss längre och längre in i lastbilen. I förra veckan nådde vi till att hon kunde sticka huvudet över bommen och ta godis. När jag försökte ta bommen som stänger för att trycka in bakbenet sista centimetrarna backade hon ut, ville inte. Ville inte ha godis heller då.
Så backa ett steg. Vara nöjd med att hon går in, berömma steg framåt, ignorera och bara göra om när hon går ut. Tålamod var det...
I helgen stod hon lugnt inne med alla fyra ben. Åt godis och gick ut sedan. Slappnade av lite till och stod plötsligt rak inne i bilen, inte snett som förut. Hon tänkte springa ut, men respekterade att jag stod i vägen. Hon fick klapp och godis, och efter en liten stund var hon lugnare. Bilderna är från i lördags, utom den första som är från tävlingsplatsen i söndags. Hon var trött efter tävlingen och bilar kom och åkte, så det var inte alldeles enkelt att få henne att kliva på där, men efter en stund gick det, och sedan åkte hon lika snällt som alltid.
Det var frestande att stänga om henne när hon var inne i bilen. Men jag är ganska säker på att det hade varit dumt. Hon hade blivit trängd och stressad. Så jag lät henne gå ut. Vi gjorde om samma sak på eftermiddagen.
Hon gick in direkt, och nästan genast ställde hon sig väl inne, så att man hade kunnat stänga. Hon fick godis, och nu var det lätt att få henne att acceptera att stå kvar. Jag hade med en borste och kliade och myste. Hon stod kvar på min order, men tanken var att gå ut - det syntes.
Jag har bestämt att det får ta tid. Vi tar ett steg i taget, låter det bli enkelt. Är ju lätt för mig att säga att det är lätt. Men jag ska lyssna och försöka ta stegen i lagom takt. Jag hoppas och tror att det betyder att det sedan blir så mycket enklare. Om jag bara hittar tillräckligt med tålamod. Det är nog mest det som det handlar om. Jag tror hon kommer gilla åka lastbil bättre - om hon bara kommer på det....
