stuterikry.blogg.se

Har du läst Karin Boyes dikt "I rörelse"? Jag tycker att den är så fin och fångar verkligheten bra. Speciellt tycker jag om raderna:
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

 

Dem tänker jag på ibland när jag rider, och speciellt på en uteritt. Fast det är samma gamla runda, och man kan tycka att det inte låter så spännande, så blir det nästan alltid en bra upplevelse. Speciellt ihop med Aska.

 

För Desolett har nog alltid målet varit det viktigaste. Hon vill hem, hem till flocken. Lite konstigt är det att det är hon som är den som i hagen ofta drömmer sig bort långt från de andra, eller glömmer att följa med dem. På uteritt saknar hon sin flock, och går ovilligt bort och skyndar hemåt.

 

Med Aska är det annorlunda. Hon är minst lika pigg bortåt, och faktiskt aldrig het åt något håll. Bara pigg och glad. Vill gärna galoppera - om det är bortåt eller hemåt går lika bra. Och sedan kan vi skritta med långa härliga steg.

 

När hon blivit varm i kroppen kommer det där härliga gunget. Jag kan känna varför hon fått tio poäng på skritt en gång.

Och vi njuter av vägen och allt vi upplever under turen. Vi tittar båda på den stora rovfågeln som lyfter en bit framför oss. Vi känner hur temperaturen ändras när vi rider uppför backen, och tittar sedan ut över vår vackra bygd.

 

Jag testar att flytta henne lite sidvärts, och vi passar på att träna halter. Man kan öva massor av dressyr ute, och man kan passa på att bara njuta av solen och det härliga vädret.

 

Eller så ger man sig lite tveksamt av i duggregnet. Är det skönt idag? Efter en stund finns ingen fråga, bara ett leende och en fin känsla i kroppen.

 

När jag sitter av hemma igen är målet nått. Att komma hem tillsammans efter fina upplevelser. Samma gamla vägar, men aldrig riktigt samma. Och nog var vägen mödan värd, fast den inte var ett sådant stort äventyr som i dikten. Det räcker gott och väl ändå.